Opinion
Kommunen tvingas bara spara
Landets kommuner tvingas skära ner medan staten lever glada dagar. Sofie Eriksson, s-debattör, lämnar ett vittnesmål från lokalpolitiken.
J ag har varit politiskt engagerad sedan 2006. Under dessa (politiskt rätt deprimerande) 13 år har jag i princip hela tiden varit lokalt aktiv, i kommunen eller regionen där jag bor. Först i Sandviken och Gävleborg, sedan i Falun och Dalarna. Efter valet 2014 kom jag med i kommunfullmäktige, men långt innan dess hade jag rätt bra koll på hur saker och ting låg till.
Såhär låter det alltid:
-
Det finns sällan “utrymme” för satsningar.
-
Många tycker att det är väldigt fint med unga som vill något. Men “det går inte att vara idealist i en kommun”.
-
“Vi måste hålla ordning på ekonomin, förstår du. Om vi inte sparar nu går allting åt skogen i framtiden”.
-
Det där överskottsmålet som kommunekonomerna pratar om är det enda som gäller. Den som påpekar att två procent i överskott är en rekommendation snarare än en regel, kommer inte välja att öppna käften igen på ett tag.
Och i denna miljö, som sällan skapar någon uppfriskande kreativitet, var jag länge övertygad om min egen dumhet. Jag kom ju aldrig på några smarta, och så kallat “realistiska”, reformer. Flera i min närhet verkade också drabbas av samma känsla. Det var relativt nyligen jag insåg problemet. Det är nämligen inte särskilt enkelt att komma på fantastiska politiska förslag, som kan förbättra folks vardag, om det aldrig får kosta någonting.
Att vara engagerad inom lokal- och regionalpolitiken har för många blivit synonymt med att antingen försöka motivera eller motarbeta besparingar. Oavsett vilken av dessa grupper man tillhör är det få som tycker att det är tillfredsställande.
"Vildvittrorna på Timbro vädrar morgonluft"
Åtta av tio kommuner planerar just nu besparingar. Inom kärnverksamheterna. Vilka dessa kärnor är skiljer sig åt beroende på vem man frågar. En granskning från SVT betecknar dem ungefär såhär: skola, äldreomsorg, socialtjänst, kultur, barnomsorg, fritid, infrastruktur, miljöskydd, underhåll. Det handlar i många fall om att dra ner på personal.
Det här är de delar av samhällskroppen som finns oss närmast i vardagen. Det är fritidspedagogen du möter när du hämtar ungarna efter jobbet. Undersköterskan som väcker dina föräldrar på morgonen. Det är läraren på kulturskolan, eldsjälarna i föreningen. Och helt ärligt. Ingen vill ha potthål i vägen. Alla vill ha sandat på vintern.
De lokalpolitiker som ska genomföra dessa besparingar vill extremt sällan göra det egentligen (om man bortser från radikal-ideologerna i Stockholmsmoderaterna). Kom ihåg det.
Resurserna är helt enkelt otillräckliga och kommunalskatten vill man helst inte röra. Den är ju platt, och i många av de glesbygdskommuner som har störst brister är den redan högre än där det finns gott om pengar. Besparingarna ska ske samtidigt som det är uppenbart för gud och alla människor att nuvarande nivåer inte räcker. Vi har redan en kronisk underbemanning i stora delar av omsorgen, till exempel.
Det kommer bli värre än det är idag. Och det snabbt, om inget görs.
Samtidigt lever staten glada dagar. Magdalena Andersson poserade för några år sedan i solbrillor och deklarerade att ekonomin går som tåget. Bra! Om man gör något av det. Men istället sker avbetalningarna på statsskulden i ett vansinnigt tempo. Detta under exakt samma sekunder som det ska sparas i Hedemora, Leksand, Ludvika, Falun. För att ta några få exempel.
Enligt en rapport från Katalys innebär dessutom de sex jobbskatteavdragen 130 miljarder kronor mindre i statskassan – bara under detta år. Har dessa skattesänkningar gjort att människor ser mer eller mindre positivt på framtiden? Upplever folk ökad eller minskad trygghet i vardagen? Finns det en starkare eller svagare tillit till sjukvården, äldreomsorgen, skolan? Mindre, minskad, svagare.
Men vildvittrorna på Timbro vädrar morgonluft. Nu är tiden att slå en dödsstöt mot välfärden. De cirkulerar där uppe i sin högerhimmel och längtar efter att få picka ögonen ur dess hålor. Skatter ska sänkas. Allt ska privatiseras. Människor ska istället betala själva för det som idag ges efter behov. Vi vet redan vad det innebär, det är bara att kolla tänderna. Folk avstår att få dem lagade när de inte har råd.
Det finns många förslag på att vända den här utvecklingen. Från fackligt såväl som politiskt håll. Kommunal, LO, Katalys och Reformisterna är några exempel. Bort med skygglapparna, det här handlar inte om någon jäkla falangstrid eller splittring. Regeringen måste lyssna, och det nu. Tiden är knapp innan förtroendet för politiken är uttömt.
Du kanske också gillar
-
SD fulspelar om polskt sexsnack
Susanna Kierkegaard
-
Det våras för arbetarna
Sofie Eriksson
-
Cancel culture är förödande för alla progressiva rörelser
Hanna Gustafsson