Kortnovell: Den Stora Uppdelningen

T räden ser annorlunda ut. De är kortare, skörare.
Svagare.

Det tänkte Nilas medan han satt på sin veranda. Det var inte första gången Nilas tänkte på träden, och inte heller sista gången. Han spenderade sedan länge all sin tid i stugan. Borta från staden. Borta från människorna. Ensam med träden. Det var enklare så. Att inte minnas.

Nilas försökte undvika tankar på hur världen var förr. Ändå, till sinstora irritation, hade minnen börjat dyka upp.
Hans mindes delar av sin barndom, sin ungdom. Att han hade haft en familj. Hur världen hade varit annorlunda. Eller så kanske han hade varit annorlunda. Eller så var det inte minnen han hade, utan fantasier?
Plötsligt skrattade Nilas till. Börjar jag bli galen?
Eller så börjar jag bli gammal. Eller så är det samma sak. Vad spelar det för roll?

Om det var någonting Nilas visste så var det detta: Att ingenting spelar roll. Det var en anledning till varför han valde verandan framför människor. Människor var konstiga. De trodde saker hade mening. Att deras liv betydde något. Att deras projekt var viktiga. De sprang omkring fyllda av hopp och förtvivlan. Målmedvetna.
Nilas visste hur människor var för han hade varit en av dem.
Är jag inte längre människa?
Nilas skrattade för sig själv igen. Varför hade han börjat tänka på hur människor var igen? Det var som en huvudvärk som inte ville släppa.
Bäst att gå in från verandan innan jag blir galen på riktigt tänkte Nilas.
Han reste sig från den gamla fåtöljen och stannade tvärt upp.
Var det där ljudet av en bil? Han hade inte hört ljudet av en bil på vad? 30år? 40år?

Han blickade bort längst den smala, numera igenvuxna, väg som ledde bort från huset. Han såg inget. Jo, där! Det var en bil!
Nilas gnuggade sina ögon. Bilen var kvar. Långt borta men på väg.

Nilas. Han hade fått namnet efter helgonet Nikolaus som betyder seger. Det var åtminstone vad hans mamma sagt. Hans pappa hade sagt att namnet var samiskt, han tyckte det lät fint. Nilas trodde på dem båda. De hade nog gett honom namnet av olika anledningar fastän de inte visste det. Till en början var han förtjust i mammas version. Ett helgon. Seger. Det var så Nilas såg på sig själv när han var ung och världen en annan.
Motvilligt mindes Nilas. Om det nu var minnen och inte fantasier.
Hur han hade varit en del av något större. En rörelse. De skulle förändra världen. Riva det som var och bygga nytt. Bygga hållbart. Han mindes det där som människor kände. Gemenskap. Hopp. Förtvivlan.

Han mindes de stora isarna som lossnade. Forskarna som sa att det inte borde skett. Han mindes paniken. Hur snabbt haven höjdes. Människor som försökte flytta. Människor som blev stoppade. Människor som blev kvar. Städer som blev tomma. Nya städer, eller snarare gigantiska läger, som byggdes upp. De nya, riktiga, städerna som byggdes upp. Finare, modernare än något världen tidigare skådat.
Han mindes uppdelningen. De rika, de fattiga. De vackra, de fula. De friska och de… sjuka. En cancer?

Alice.
Nej.
Han mindes hur medmänskligheten försvann. Hur det där människorna hade trott spelade någon roll – moral, normer, värderingar – hur allt försvann när paniken kom.
Det som tidigare ansågs fult och fel blev det nya normala. När alla regler försvann blev endast egoismen kvar.

Nilas ruskade bort allt. Bilen. Bättre att tänka på bilen. Den var framme.
Ut klev en yngre kvinna och en man.
Var de ett par? Syskon? Kvinnan var vacker på ett märkligt sätt. Eller bekant. Kanske var det därför hon var vacker?
– Hej, är det du som är Nilas? frågade kvinna.
Nilas svarade inte.
Vad lustigt. Att höra en annan röst än sig egen. Varför gjorde det honom glad?
– Jag heter Flora. Jag letar efter en person som heter Nilas. Har du hört talas om honom? Vet du var han kan vara?
Flora? Konstigt namn. Men ändå passande för det där ansiktet. Varför var det passande?
– Hi, my name is Flora. I am looking for a man named Nilas. Can you help me?

Flora vände sig till mannen hon kom med.
– Tror du han är döv?
– Jag vet inte, svarade mannen.
De stod alla tysta en stund.
– Hej, det är jag som är Nilas.
Kvinnan tittade förvånat på Nilas.
– Jag…
Kvinnan harklade sig.
– Jag, tror jag är ditt barnbarn. Min mamma hette Alice.
Nilas vände sig om. Någonting hände. Plötsligt blev allt suddigt. Som att se under vatten. Han blundade och en tår trillade ned. Hade han börjat gråta?
Det hade han inte gjort på länge. Han gjorde inte sånt. Han visste bättre. Gråta gör man över saker som betyder något. Nilas visste att inget hade mening.
De där ögonen. Han förstod nu varför de var bekanta. Vackra. Han kunde plötsligt se ett annat ansikte. Likt. Lika vackert. Ännu vackrare.
Nilas började gå mot huset.
– Snälla gå inte. Jag… Allt är annorlunda nu. Det är inte som när du försvann. Eller som när de säger att du förvann. Den Stora Uppdelningen är över. Vi blandar oss igen. Det är bättre. Eller det är påväg att bli bättre. Mamma sa att du en gång i tiden var en av de främsta för förändring, innan isarna lossnade. Jag vill bara… snälla gå inte. Jag vill bara, prata.

Nilas stod kvar. Kvinnan, Flora, måste vara galen. Den Stora Uppdelningen över? Inte möjligt. Nilas hade slutat hoppas. Han visste bättre. Han visste att människor inte klarade av att förändra världen till det bättre. Han hade själv bevittnat det.
– Jag har med mig en sak till dig.
Kvinnan tog några steg och Nilas vände sig om, men bara delvis. Hon sträckte fram något. I hennes hand låg en politisk pin. En Bättre Värld Är Möjlig.
– Jag tror den här är din?
Nilas föll till knäna. Hade han haft fel? Han mindes. En Bättre Värld Är Möjlig. Var hade hon hittat den där?
Kanske, om bara… Nilas torkade sina tårar.