Kunskap före opinion i kriminalpolitiken

F örtroende för varandra och för de gemensamma institutionerna är avgörande i en demokrati. Inte minst förtroendet för rättsväsendet. Det ska finnas där när medborgarna behöver det och behandla alla rättvist. I en allt mer infekterad kriminalpolitisk debatt är risken hög att detta glöms bort när annat får ta överhanden.

Att debatten tagit fart just nu är inte en slump. Ett antal uppmärksammade brott – där all information med ett knapptryck kan delas i våra sociala flöden – har format den allmänna bilden samtidigt som vi har reella problem med gängkriminalitet, sexuellt våld och våld i nära relationer. I de politiska förslag som nu läggs fram på området ligger fokuset på hårdare tag, strängare straff och mer ingripande rättsprocesser. Något i skymundan hamnar de långsiktigt viktiga förebyggande insatserna, av S benämnt att ”vara hård mot brottets orsaker”.

I en tid då resurserna är knappa inte bara hos den utredande verksamheten utan även i den kommunala och regionala välfärden är det viktigt att grunda sina val på forskning och erfarenhet så varje krona används så bra som möjligt. Vi vet av forskning att hårdare tag generellt inte är det långsiktiga svaret – i vissa fall riskerar det till och med att stjälpa – om målet är minskad brottslighet över tid. För att nå dit krävs stora satsningar på bostäder, jobb, utbildning och socialt arbete. Det är också viktigt att den utredande och dömande verksamheten får resurser nog att utföra sitt arbete och att en lokal förankring av polisens arbete etableras. Allt detta kostar pengar och tar tid vilket inte passar in i en tid då kortsiktiga opinionsvinster i mätningar styr. Istället läggs förslag som är kostnadsdrivande, potentiellt skadliga och rättsligt problematiska dåbara de kan antas signalera »handlingskraft«.

Visitationszoner är ett av de mer problematiska förslagen och det drivs fram av Moderaterna (M). Det innebär det att polisen utan misstanke om brott ska få visitera vem som helst som befinner sig i ett visst område. Att det främst kommer drabba unga killar i landets förorter är ingen högoddsare och det kan bidra till att spä på känslan av orättvis behandling och sarga ett hos gruppen redan lågt förtroende för rättsstaten.

Avskaffad ungdomsreduktion drivs framförallt på av (M) medan regeringen har en variant med mer precision på de grövre, ofta gängrelaterade, brotten. Reduktionen syftar till att vid bestämmande av påföljd ta hänsyn till unga vuxnas kognitiva utveckling och konsekvenstänkande. Ett avskaffande skulle öka kostnaderna med drygt 1 miljard per år och riskera att förstärka individens kriminella identitet.

Dubbla straff för gängkriminalitet som förs fram av (M) innebär att den som döms för att ha mördat någon vid en narkotikaaffär med bevisad gängkoppling skulle då ett dubbelt så högt straff som den som mördar sin fru i ett svartsjukedrama. Varför de båda exemplen skulle värderas så pass olika kan vara svårt för medborgarna att förstå och riskera att ge förtroendet för rättsväsendet en törn.

Anonyma vittnen vill regeringen utreda och (M) ger sken av att vilja införa det redan idag i strid med beredningskravet i Regeringsformen. Vi vet redan att vittnesmålen enbart skulle få användas som stödbevisning vilket gör argumenten för detta något svagare. Det skulle även innebära en rättsordning där en tilltalad i en demokratisk stat får inskränkta möjligheter att försvara sig. För hur bemöter du uppgifter från någon du inte känner till?

Ordningsvakter istället för polis är något både regeringen och (M) talar sig varma för. I de senares fall handlar det om kostnader på uppe mot 1 miljard kronor. Det ska finansiera 2000 ordningsvakter vilka har en kort utbildning på tiotalet timmar jämfört med polisens 2,5 år heltidsstudier. De kriminella gängen är dessutom ofta beväpnade och ordningsvakter saknar, med rätta, polisens möjlighet att bruka vapen.

Det är en bild av stora kostnader för förslag med liten påvisad verkan, ja ibland till och med risk för negativ sådan. Rimligt vore att satsa pengarna där vi vet att de över tid gör skillnad så som i utredande verksamhet, socialtjänst och skola eller riktat arbete för stärkt förtroende för rättsväsendet i områden där det idag är lågt. För den sakens skull bör inte en diskussion om brott och straff helt avfärdas. En total översyn av brottsbalken där straffvärdet för olika brott ses över och jämförs med varandra för att bättre spegla det allmänna rättsmedvetandet vore lämpligt. Men det ska inte motiveras som i första hand brottsförebyggande.

De kortsiktiga opinionsvinsterna måste ge vika för kunskapens återtåg i kriminalpolitiken.

Johan Gynnhammar, juriststudent, ledamot i kommunfullmäktige och socialnämnd i Örebro kommun samt fd. ordförande för SSU Örebro kommun.