Opinion
Labours huvudvärk kommer att bli Löfvens
Frihets Susanna Kierkegaard var på plats i Storbritannien under nyvalet. Nu skriver hon om mötet med misstrogna väljare, vad det var som gick fel för Labour – och vad svenska socialdemokrater kan dra för lärdomar av valets utfall.
J ag spenderade valdagen dyngsur i ett brittiskt radhusområde. I Ipswich, två timmars bilresa norrut från London, vann Labours kandidat sin plats i parlamentet med bara 800 röster i det förra valet. Vårt uppdrag var att få iväg folk till vallokalen. Efter några timmar ute i bostadsområdet hade vårt A4-häfte med adresser förvandlats till en blöt sörja.
Små saker gav en känslan av att det brittiska politiska systemet byggts av de privilegierade, för de privilegierade. Bara en sådan sak som att årets val var lagt på en torsdag, en vanlig arbetsdag alltså. De flesta av de föräldrar vi knackade på hos skulle till exempel gå och rösta när barnen gått och lagt sig. Jag undrar hur många av dem som verkligen kom iväg.
Hopplösheten genomsyrade allt. Jag fastnade i en kvart hos en kvinna i 50-årsåldern som tappat tron till politiken. Hon tänkte inte rösta, tyckte att alla politiker var likadana och litade inte på dem. Hon var uppgiven och besviken snarare än arg. Många av de som öppnade sina dörrar sade samma sak. De som inte var hemma fick ett blött flygblad i brevinkastet.
Resultatet från vallokalsundersökningen blev en chock. Opinionsundersökningarna hade överskattat oss.
När det preliminära resultatet kom klockan tio samma kväll stod vi och trängdes utanför en pub, i ring runt en mobil med BBC på högsta volym. Resultatet från vallokalsundersökningen blev en chock. Opinionsundersökningarna hade överskattat oss. Labour tappade 59 platser i parlamentet, Konservativa partiet ökade med 47 mandat och fick en stor majoritet. Omkring klockan fyra på morgonen blev det klart att Labour förlorade också Ipswich, valkretsen där vi spenderat dagen.
Valresultatet slutade med att dekonservativa fick 365 mandat, Labour 203, Skotska nationalistpartiet 48, Liberaldemokraterna 11, Demokratiska unionistpartiet 8 och övriga småpartier sammanlagt 15. Det betyder att de konservativas enpartiregering nu har en majoritet i parlamentet med 40 mandat. Boris Johnson kommer kunna få sitt brexitavtal godkänt och kan ta med sig landet in i en övergångsperiod för att förhandla om eventuella handelsavtal.
Konservativa partiet gick framåt allra starkast i områden där många invånare röstade för att lämna EU 2016. De ökade också starkt i valkretsar med få högutbildade väljare. Labour var mest populära bland yngre personer.
Så vad hände egentligen? Svenska analyser från både höger och vänster drar slutsatsen att Labours vänstersväng ledde till förlust. Det stämmer inte. Jeremy Corbyns partiprogram var populärt. Över hälften av alla britter tyckte om förslagen om att höja skatterna för höginkomsttagare, åternationalisera järnvägar och vattensystem och låta arbetare ta plats i bolagens styrelser. Vänstersvängen och de nya politiska idéerna togs emot väl.
Problemet verkar ha varit trovärdigheten. Undersökningar från YouGov visar att de flesta britter trodde att Labour skulle få svårt att betala för sina löften, trots att partiet gjort sitt bästa för att bemöta tvivel genom att noggrant finansiera alla utlovade reformer. Folk var rädda att själva drabbas av skattehöjningar eller en ny finanskris.
Partiledare Jeremy Corbyns impopularitet lär också ha bidragit till förlusten. I YouGovs senaste mätning tyckte 70 procent av de tillfrågade illa om Corbyn. Bara var femte person trodde att Labourledaren skulle bli en bättre premiärminister än Boris Johnson. En bidragande orsak till detta kan ha varit den ovanligt vinklade rapporteringen i media. En studie från London School of Economics (2015) visade att Jeremy Corbyn har attackerats i exceptionellt hög grad av de största brittiska nyhetsmedierna sedan han tillträdde.
I Labours fall handlade misslyckandet om att man satsade för högt. Ett ambitiöst och radikalt program sågs helt enkelt inte som trovärdigt i sken av partiledarens impopularitet och i relation till tidigare regeringars ekonomiska politik.
Det viktigaste svenska socialdemokraterna kan ta med sig från valet i Storbritannien är att det inte spelar någon roll hur bra ett partiprogram är om väljarna inte tror att man kommer kunna genomföra det. Trovärdighet är en förutsättning för att kunna bli vald.
I Labours fall handlade misslyckandet om att man satsade för högt. Ett ambitiöst och radikalt program sågs helt enkelt inte som trovärdigt i sken av partiledarens impopularitet och i relation till tidigare regeringars ekonomiska politik.
I Sverige kommer problemet uppstå på grund av Januariavtalet. Socialdemokraterna kommer få det svårt att i nästa val trovärdigt motivera varför medborgarna ska rösta på dem när de spenderat den senaste mandatperioden med att genomföra allt annat än sin egen politik.
-
Rebecca Long-Bailey
-
Angela Rayner
-
Emily Thornberry
-
Jess Phillips
-
Keir Starmer
-
Lyft ungas engagemang – Labour lyckades mobilisera otroliga mängder unga aktivister och vinna över 50 procents stöd bland väljare under 25.
-
Låt medlemmarna bestämma – gör politiken till deras egen och uppmuntra lokalt deltagande mer.
-
Det spelar ingen roll hur bra partiprogrammet är om ingen tror att ni kommer att genomföra det.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent som ofta skriver om politik i EU och Storbritannien.
Du kanske också gillar:
-
Mitt S står inte i mitten
Martin Pudaric
-
Nordirländare om Brexit: ”Det kommer bli som under konflikten.”
Mattias Lundblad och Johannes Frandsen
-
Corbyn skrämmer – för att han kan göra skillnad
Susanna Kierkegaard