Länge leve sandlådan

A nnie Lööf (C) släpper inte fram Stefan Löfven (S) som statsminister, meddelade hon i förmiddags. Med andra ord skickar hon tillbaka bollen till talman Andreas Norlén (M). Han har nu sjungit Kumbaya i tre månader utan att så värst mycket hänt. Landets skickligaste politiker tycks ha blivit tagna på sängen av ett valresultatet alla andra förutsåg redan förra julen. Rappar de på? Nej! De ägnar sig åt att mygla, fika och skriva otrevliga debattartiklar. Situationen påminner om en sandlåda. Varför händer ingenting, varför får vi ingen regering?

Ungefär så här låter det. Och det är inte bara runt de berömda fikaborden. Riksdagens tredje största parti Sverigedemokraterna har gjort det till en strategi att kalla processen för en sandlåda. Detta med viss framgång. Till exempel har SVT:s Agenda nu försökt reda ut om vi befinner oss på sandlådenivå och Sveriges Radios P1 sprang ut på stan för att fråga folk vad de tycker om att politiker bråkar.

Mensa-medlemmen Ludvig Lindström tar det ett steg längre och argumenterar på DN:s insändarsida för att folkstyret måste hivas. Den turbulenta regeringsbildningen visar att demokratin spelat ut sin roll, och i framtiden bör vi ledas av en elit, bestående av ekonomer, rationella människor och artificiell intelligens.

Med 131 i IQ kan man göra mycket, men tydligen inte räkna ut att politiken aldrig är rationell. Ett beslut som är galet kan också vara rationellt – det beror på vad man själv tycker. Just därför är dessa så kallade sandlådediskussioner så jäkla viktiga. Det är ju i käbblet, kraven och bråken det stakas ut vilket handlingsutrymme nästa regering får. För vad ska vi med en regering till om den inte får göra något? Vill vi ledas av politiker som bara sitter och nickar?

Man kan så klart tycka att partierna borde ha förutsett situationen, och det gjorde de med all säkerhet. Jag vågar faktiskt lova att de inte bara förutsåg det, utan förberedde sig i flera månader. Men det faller ju på sin orimlighet att de innan valet skulle ha förhandlat bort politik som kanske går hem hos väljarna, utifrån positioner de får först på valnatten. Det är alltså inget konstigt att det tagit den tid det tagit.

Det som är läskigt på riktigt är om det här drar ut på tiden så pass länge att vi får en hum om hur vårt land fungerar utan en regering. Hur mycket skulle det märkas i vår vardag? När Belgien gick till val 2010 tog det 541 dagar innan en regering tillträdde. Då insåg befolkningen att det mesta i samhället rullat på som vanligt. Arbetslösheten sjönk något, BNP ökade, huspriserna steg och räntan låg kvar.

Vi ska vara glada att politikerna bråkar och käbblar. Det betyder att de vill något, att regeringen kan göra skillnad och att det spelar roll vem som sitter i den. Det är värt några talmansrundor till.