Lär av Labours misstag – principer framför polare

T idigare i veckan uppdagades det att dåvarande partisekreteraren för Labour, Ian McNicol, tillsammans med sin stab och andra högt uppsatta tjänstemän under 2017 arbetat för att sabotera det egna partiets valrörelse, i förhoppningen om att Labour skulle förlora valet och att Jeremy Corbyn därmed skulle tvingas avgå. När jag läste en artikel som refererar till själva rapporten och där hela historien återges tappade jag andan. Betydande delar av partiets absoluta toppskikt har alltså medvetet stympat sitt egna parti, svikit sina medlemmar, baktalat sina kamrater, misskött medlemspengar och mycket mer – allt för att säkra sina och sina polares karriärer, och avsätta en demokratiskt vald ledare de råkar ogilla. Äckligt, rent ut sagt. Jag kokar inuti, och grips av en djup besvikelse. Det här ska föreställa socialdemokrater.

Tyvärr så är beteendet ingenting unikt, eller ens en engångsföreteelse. I samtliga partier, i samtliga länder världen över, finns det människor som kontinuerligt väljer polare framför principer. Människor som först och främst är politiskt aktiva för sin egen skull, och därefter för sakens. Den internationella arbetarrörelsen är tyvärr inget undantag, vilket den nyligen uppdagade Labour-skandalen vittnar om. Det smärtar särskilt mycket att folk som betecknar sig som socialdemokrater hänger sig åt sådant här beteende. Min övertygelse har alltid varit att socialdemokrati är något man inte bara tycker eller säger, utan något man aktivt gör varje dag. De värderingar vi vill ska prägla samhällen runt om i världen – solidaritet, jämlikhet, demokrati – måste även speglas i vår personliga gärning.

Men hur förhindrar man att den här sortens människor engagerar sig? Personligen tror jag inte att man kan det. Så länge status, makt, prestige och pengar finns att hämta, så kommer folk som framför allt törstar efter dessa saker engagera sig. Jag tror också att den organisation som försöker förbjuda engagemang baserat på upplevda personlighetsdrag är ute på väldigt tunn is. Vilken organisation, vilken kamrat, äger rätten att råda över vem som är äkta socialdemokrat, och vem som är falsk? Jag tror inte något, eller någon, gör det.

Svaret på dilemmat tror jag ligger i bildning. Att skapa medvetenhet kring de kulturer som råder i våra diverse organisationer och aktivt arbeta för att motverka destruktiva sådana. Det handlar om att synliggöra, och motverka, elitism. Det handlar om att inte hänge sig åt persondyrkan. Om att radikalt praktisera jämlikhet och demokrati genom varje organisationsled. Och att som ledare delta på samma villkor som de vanliga medlemmarna.

Att genom bildning bidra till att alla får en stadig ideologisk grund att stå på. Att främja en lojalitet till principerna, snarare än en lojalitet till partiorganisationen.

Vi varken kan, eller ska, söka förhindra människor från att engagera sig. Det är inte vår uppgift. Jag vill däremot hävda att vår uppgift är att göra allt vi kan för att skapa en organisation där så många som möjligt inte bara tycker, och säger socialdemokrati, utan även gör socialdemokrati. Det är en svår uppgift, som kräver självrannsakan och självkritik – och förändring. Men på andra sidan den uppgiften väntar en mer jämlik organisation. En mer demokratisk organisation. En organisation vars medlemmar aldrig kommer behöva vakna upp till nyheten om att det absoluta toppskiktet betett sig så som Labours partitopp gjorde 2017.

Det är i min mening en organisation värd att kämpa för.

Cornelius Julius Marsico, ordförande SSU Sörmland