Lesbos: Europas avskräckande exempel

Lera, skräp och bajs. Det är vad marken består av i stora delar av interneringslägret Moria på Lesbos. I lägret bor 5500 personer som byggdes för maximalt 1500 personer.

Den tidigare militärbasen användes som ett hjälpcenter fram tills att EU slöt en överenskommelse med Turkiet i mars 2016. EU skulle betala 6 miljarder euro till Turkiet för att hindra flyktingar från att ta sig till EU. Morias portar såväl som andra läger på de grekiska öarna längs Turkiets kust stängdes. Från att ha fungerat som hjälpcenter för människor på väg till norra Europa förvandlades lägret till stängda interneringsläger.

Antalet flyktingar som anlände till de grekiska öarna minskade från upp emot 100,000 i månaden till runt 2000. EU:s humanitära insats i Grekland är än så länge den dyraste i EU:s historia räknat till bistånd per person.

Vinden viner mellan tälten. Förra vintern dog flera personer i Moria på grund av levnadsvillkoren. I december medgav Greklands migrationsminister att han inte kunde garantera att ytterligare personer inte skulle dö även denna vinter. 1000 personer är tvungna att bo i sommartält. Resten bor i baracker.

Under en presenning uppspänd mellan två av tälten sitter ett gäng killar i tjugoårsåldern och huttrar. Alla har flytt Syrien för att de vägrade slåss för Bashar al-Assads armé.

– Man blir galen här. Vissa på riktigt och andra på låtsas. Massa människor försöker ta självmord eller skada sig. Det är det enda sättet att slippa detta helvete och få åka till fastlandet, förklarar Sami Azrak.

Just nu är fastlandet det enda målet. Mer än så vill Sami inte tänka på. Ett steg i taget för att inte få för många drömmar krossade. Samis asylansökan är fortfarande under handläggning.

Alla flyktingar som anländer till en grekisk ö tvingas numera stanna där tills deras asylansökan har godkänts. Om de får avslag ska de lätt kunna deporteras i enlighet med EU:s överenskommelse med Turkiet.

Sami och alla andra i tält bor precis utanför Morias betongväggar och höga taggtråd. Enligt Sami är det som två olika verkligheter innanför och utanför väggarna.

– Här utanför har jag i alla fall lite kontroll över mitt eget liv. Det är som att vi här ute tillsammans skapar ett eget litet samhälle. Vi skapar våra egna aktiviteter. Även om vi bara har åtta fulla bajamajor och ingen dusch för 1000 personer har vi i alla fall inte poliser och militärer som trakasserar oss varje dag. Om du är snäll mot någon här ute är de snälla tillbaka. Där inne litar de inte på varandra och det är bråk hela tiden, berättar Sami.

Vännerna och engagemanget för människor runtomkring honom gör vardagen uthärdlig.

– Om nätterna gråter vi dock alla. Min vän har psykiska problem efter att han torterades i Syrien. Men han får ingen hjälp av doktorn. Ingen tror på oss. Ingen läkare. Ingen handläggare. Det är som att hela Europa tror att vi ljuger om varför vi är här.

Sami tittar ner i elden. Ögonen tappar fokus och Sami försvinner in i sina minnen.

– Nu vill jag inte prata mer. Jag vill inte tänka mer. Allt känns bara hopplöst då.

Efter att EU slöt sin överenskommelse med Turkiet slutade flera biståndsorganisationer arbeta i lägren på de grekiska öarna i protest. En av organisationerna som funnits på plats sedan krisen kulminerade i slutet av 2015 är Advocates Abroad.

Ariel Ricker, grundare och advokat, menar att överenskommelsen var vändpunkten i EUs migrationspolitik.

– Sedan dess har ingenting förändrats. Det är bra och dåligt. Människor flyr fortfarande hit och människor kommer fortfarande hit för att hjälpa. Men vår hjälp är inte längre välkommen. Vi var tidigare svartlistade av UNHCR för att vi pratar högt om missförhållandena här. Allt färre orkar hjälpa till här nu på grund av att vi motarbetas. Det är det som händer när man kriminaliserar hjälp och medmänsklighet, förklarar Ariel med en besviken blick.

Att lägren på de Grekiska öarna skulle stänga inom en överskådlig framtid ser Ariel som orealistiskt.

– Människor och organisationer här är chockerande väluppfostrade. Få vågar argumentera emot myndigheterna eller EU. Inklusive UNHCR. Jag antar att man tycker att man hjälper så mycket man kan utifrån de förutsättningar som finns. Trots att vi haft en farmor och en 6-åring som brann inne på grund av säkerheten i lägret förändras ingenting. Man tog bara bort brandsläckarna i lägret för att det sades att de kunde användas som vapen efter upploppen som följde dödsfallen. Kan man inte få sympati för det, vad kan man då få sympati för?

Sedan överenskommelsen med Turkiet har EU fortsatt försökt hindra flyktingar och migranter från att nå över gränserna. EU:s gemensamma migrationspolitik har lagts om genom Europeiska agendan för migration. Planen är att externalisera EUs gräns till andra länder. Just nu utformas och implementeras EU:s nya gemensamma asylsystem där permanenta uppehållstillstånd kan komma att förbjudas.

EUs förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika har skapats i syfte att träna gränspoliser såväl som att skapa arbetstillfällen i så kallade nyckelländer. Det vill säga länder varifrån flest migranter och flyktingar kommer från eller reser genom. Fonden har till sitt förfogande 3,3 miljarder euro varav en majoritet av pengarna är tagna från EUs biståndsbudget.

46 miljoner euro från förvaltningsfonden har bland annat gått till att förstärka kapaciteten hos den libyska kustbevakningen. Samma kustbevakning som den senaste tiden varit anklagad för att bidra till slavhandeln med migranter och flyktingar i landet.

Trots stängda gränser och hårdare bevakning fortsätter människor att försöka ta sig över medelhavet. Under december 2017 anlände 25 båtar till Lesbos. 34 båtar tvingades däremot tillbaka till den turkiska kusten av turkisk kustbevakning, medan 27 grupper stoppades av turkisk polis redan innan de gav sig ut till havs.

Den svenska gräsrotsorganisationen Lighthouse Relief har funnits på plats längs med Lesbos norra kust sedan 2015. Det är här absolut flest båtar kommer iland. Organisationens relation till myndigheterna har de senaste månaderna varit ansträngd.

– Vi måste spela enligt deras spelregler. Om de bestämmer något måste vi följa beslutet, annars skapar de problem för oss. De bestämmer, om det så handlar om den lokala polisen, den grekiska kustbevakningen eller Frontex, berättar Hannah Wallace Bowman, kommunikationschef på Lighthouse Relief.

Basil Roth, nödutryckningskoordinator, bryter in.

– Frontex, EUs gräns- och kustbevakningsbyrå, som har miljarder i budget har inga värmefiltar om de behöver rädda flyktingar och migranter till havs. De ber oss som har ett par tusen euros i månaden att leva på om att få några trots att de kostar 2 cent styck. Det säger mycket om deras organisation och varför de är här.

Sedan EU:s överenskommelse med Turkiet har antalet flyktingar och migranter som drunknar minskat, vilket EU ofta stoltserar med. Andelen som drunknar i relation till hur många som faktiskt försöker ta sig över havet har däremot ökat.

– Människor behöver nu ta farligare rutter. Migration är en företeelse som man inte kan stoppa. I grund och botten borde inte människor behöva sätta sig i en båt över havet. Det finns en gräns mellan Turkiet och Grekland på fastlandet. Om människor kunde ta sig den vägen för att nyttja sin legala rätt att söka asyl så hade vi inte haft så många döda, fortsätter Basil.

– Det här handlar inte om att man inte har tillräckligt med pengar och resurser. Det handlar om vart pengarna riktas. Problemet handlar om politik. Det finns ingen anledning att 5500 personer bor i ett fruktansvärt interneringsläger. Det enda sättet någonting kan förändras här är när vi erkänner att detta enbart handlar om politik och makt, menar Hannah.

I Moria smattrar vinterregnet mot tälttaken. Alla är mest glada att det ännu inte kommit någon snö. 9-åriga Mism visar vägen in i familjens tält.

– Du är galen som går ute och fotograferar i kylan och regnet, säger hon.

Runt en värmefläkt sitter hela familjen al-Ali. Två månader gamla Sham föddes i lägret med hjärtproblem. Det är dags för hennes medicin. Pappa Rota försöker läsa sig till hur den nya medicinen fungerar men texten är på grekiska.

– Här får vi ingen hjälp. Vi måste till sjukhuset i Mytilene. Det tar en timme enkel väg. Men där har läkarna sällan tid. Jag hoppas jag gör rätt nu med medicinen. Jag förstod inte riktigt vad läkaren sa i all hast, berättar Rota.

Mamma Alaa försöker hjälpa till.

– Jag trodde aldrig att Europa skulle vara så här grymt, mummlar Rota medan han försöker få Sham att svälja den illaluktande medicinen.