Makten över mobben – var är den feministiska debatten?

I kölvattnet av varje uppmärksammat drev i sociala medier har samma frågor väckts: var går gränsen mellan en rimlig kritikstorm och en orimlig lynchmobb? Var går skiljelinjen mellan ett rättssäkert samhälle och en pöbeldomstol?

Själv har jag mest funderat på två helt andra frågor: nämligen varför det är så många människor som inser problematiken med drev först när de själva eller någon de känner drabbats. Och varför det är ibland tycks känsligt för feminister att prata om problemet med drev.

Vad gäller den första frågan tycker jag verkligen att det är förbluffande. En förklaring kanske är att många populära åsiktspersoner har blivit populära just för att de ofta uttrycker sig dogmatiskt i olika frågor. Det är inte så konstigt. Man blir inte en känd instagramaktivist genom att nyansera och teorisera i ändlösa ”å ena sidan, å andra sidan” analyser som inte erbjuder några svar. Och med dogmatiska åsikter kanske följer att man inte reflekterar så mycket över konsekvenserna av dessa åsikter.

Men en skyldighet – åtminstone moralisk sådan – måste rimligtvis vara att någon gång innan man började jaga klicks eller swishpengar ha gjort denna reflektion: skulle jag ha dessa åsikter även om de missgynnande mig eller någon jag känner?

Det måste vara ett sådant gigantiskt intellektuellt underbetyg att driva, säg, vänsterfeministiska åsikter på ledarplats i åratal bara för att göra en helomvändning och bli antifeminist och skrika om drev i samma stund som åsikterna vänds mot en själv.

Vad gäller den andra frågan så är den mer snårig. Jag tycker det inom den feministiska rörelsen ibland finns en märkligt avsnäsande attityd när någon lyfter problemet med att ett fåtal personer har makt att få en hel mobb med människor att vända sig emot dig bara genom att posta en skärmdump. Men feminism handlar ju om maktanalys och om att kritisera maktstrukturer. Varför skulle detta vara ett undantag?

Att det är en extremt ojämlik maktfördelning inom den ankdamm som svenska sociala medier är, är ju ingen hemlighet. Ett fåtal personer besitter makt och privilegier som övriga inte har. Dessa personer kan starta folkstormar mot personer genom ett knapptryck. De kan, och det är här vi börjar komma nära problematikens kärna, i princip skapa lynchmobbar mot privatpersoner enbart för att de varit kritiska eller taskiga mot dem. De kan med andra ord både starta drev och skydda sig själva mot detsamma.

Jag säger inte att alla med stora plattformar gör detta. Vad jag säger är att de har privilegiet att kunna göra det.

Och jag utgår från att de ”stora namn” som detta inlägg handlar om håller med. Även om de kanske inte tycker det är roligt att pekas ut – det är alltid roligare att stå på barrikaden än att reflektera över sina egna privilegier – så utgår jag från att de accepterar att det är priset de får betala. För sina stora plattformar, sin popularitet och sin makt.

I dagens samhälle är makten över stora digitala plattformar enormt viktig. Den är inte längre helt väsensskild från den politiska makten eller den ekonomiska makten. Kanske dessa till och med samverkar. Kanske går det inte inom en snar framtid att skilja dem åt.

Ändå verkar den feministiska diskussionen om makten över lynchmobben mest fokusera på hur ordet ”lynchmobb” används av meningsmotståndare för att tysta ”besvärliga” feminister. Och visst, det sker definitivt. Och det är en annan viktig maktstruktur att kritisera. Men det betyder inte att vi behöver avfärda andra strukturer som oväsentliga.

Makt är makt. Ojämlika maktstrukturer är ojämlika maktstrukturer. En av grundstenarna för den feministiska rörelsen är att diskutera hur maktförhållanden ser ut, hur de påverkar, samt vilka som gynnas respektive missgynnas av dem. En bra förutsättning för att diskutera makten över mobben är att de som sitter på den makten genast slutar raljera över den oro för uthängningar, lynchmobbar och drevmentalitet som personer utan samma makt känner.