Män med makt vet om att de är attraktiva

H an skriver. “Hej, vilken bra motion du skrivit till årsmötet!” Jag tänker wow. Jag blir jätteglad. Han är ju ordförande. Han höll pass på kursen jag gick på Bommersvik. Han är äldre, både i ålder och i organisationen. Och han tycker jag är bra!

Nästa gång vi är på samma möte säger han hej. Han står och pratar lite extra länge med mig. Jag känner mig sedd och uppskattad. Jag är bra. Jag är smart. All denna osäkerhet jag känt sedan jag började med politik, om jag skulle kunna tillräckligt mycket, om jag skulle ha relevanta saker att säga på mötena, allt det försvinner. Det rinner av mig. Jag är bra.

När han frågar om vi kan ta en fika för att han vill höra mina tankar om politik blir jag euforisk. Jag har lyckats. Jag är sedd av en av de mest framträdande personer i organisationen, kanske sedd som en framtida framträdande person. Jag kanske får vara med i den inre kretsen, den som ses inofficiellt och där inofficiella beslut fattas.

Och när vi fikar ser han mig i ögonen hela tiden. Jag blir nästan generad. Blir lite tyst. Men tänker att nog vågar jag säga det jag tänker, han har ju sagt att han vill lyssna. Jag pratar på om min motion. Han säger “Du verkar väldigt bestämd” (i den här frågan). Jag svarar att ja, det är jag. Han ser mig i ögonen och frågar: “Är du dominant i relationer?”

Jag rodnar. Han ler. Han har bus i blicken. Det är busiga blickar han skickar sen på årsmötet också. Jag känner mig sedd, men på ett nytt sätt nu. Jag känner mig åtrådd. Av en kille som är mycket äldre och smartare än jag. Och jag faller. Handlöst.

Mina vänner utanför partiet undrar vad tusan jag kan se i honom. “Du är så mycket snyggare än vad han är!” säger min bästis som går i samma klass som mig men som aldrig varit politiskt engagerad. Hon förstår inte, tycker jag. Han är ju hur cool som helst.

Det finns, tyvärr, något oerhört attraktivt med män med makt. Och det finns något attraktivt i att bli sedd av dessa. Och in i det allra sista intalar jag mig att det har med mitt skarpa intellekt och mina politiska analyser att göra.

Men män med makt vet om att det finns något attraktivt med det faktum att de är män med makt. Och när vi väl ligger med varandra känns relationen allt ifrån jämlik. Det är inte utan samtycke. Jag vill. Men jag känner maktlöshet ändå. Han kan byta ut mig om det passar. Jag kan inte göra detsamma. Den här organisationen är mer hans än min, trots att jag älskar den.

Längre fram är han aktuell för förbundsstyrelsen. Eller riksdagslistan. Eller annat tyngre uppdrag. Jag är aktuell som ny ordförande. Men då kommer de. Kommentarerna. “Det kanske inte var så himla smart av dig att ligga med honom, Kata. Du framstår som oseriös”. Jag får magont.

Det behöver liksom inte vara #metoo. Det behöver inte vara övergrepp för att vara olämpligt och fel. Men man behöver några år för att i efterhand få perspektiv på situationen som då gav magont och man aldrig riktigt förstod vad det satt i.

Han gick vidare. Och han klarar sig alltid. Och när han blir minister i framtiden är jag inte en person vars namn han kommer ihåg. Om han inte blir minister utan en sorglig nobody, så har han haft år av utnyttjande han kan tänka tillbaka på och kan inbilla sig att relationerna han haft har varit jämlika.

Dessa beräknande rovdjur behöver sluta få uppdrag. I alla organisationer, givetvis, inte bara SSU eller sossarna. För ovanstående scenario är en extremt o-unik situation. Vi gör det på demokratiskt vis. Vi pratar med varandra, vi tjejer. Vi går till valberedningen och förklarar sakligt varför han är olämplig för uppdraget i fråga. Sedan tar vi uppdragen själva. För vi är bra. Vi är smarta. Och han kan fråga sin spegelbild om den är dominant i relationer.