Mänskligt om vår motståndskraft

H istorien om visselblåsaren Edward Snowden började med spionage. Från ett fönster tjuvkikade han på när pappa Snowden spelade tv-spel – och han hade aldrig sett något så fantastiskt. Från stunden han sedan blev upptäckt av sin pappa och senare själv fick spela (så upprymd att han inte märkte att  kontrollen inte var i-kopplad) var skärmar det bästa Edward visste. Som tonåring sov han i klassrummet om dagarna för att han var uppe på nätterna och upptäckte det unga internet. Tack vare list klarade han sig ändå genom skolgången – hans första ”hackande” var att överlista skolans läroplan – och när han skulle välja karriär var valet enkelt. Han skulle jobba med tekniken bakom detta fantastiska som var internet, digitalisering, informationsspridning. Att:et var självklart, hur:et inte lika tydligt.
Sen kom elfte september 2001.

Som svensk är det nog svårt att förstå det sår 9/11 formade i det amerikanska folket, ett sår som skulle komma att förändra en hel värld. Snowden hade inte tidigare haft en militär karriär som alternativ (”för tråkigt”) men efter elfte september drogs han med i den patriotiska våg som sköljde över landet och tog värvning. Det ena ledde i rask takt till det andra och plötsligt var Snowden IT-tekniker på CIA och NSA, de känsligaste myndigheterna i världens största stormakt. Det var där han insåg att den digitala utvecklingen sprungit ifrån de som bestämde – och att han som satt med nycklarna till kunskapen därför fick tillgång till i princip all information som fanns i myndigheternas händer. Bland annat att CIA/NSA sedan terrordådet som fick honom att ta värvning utvecklat hemliga övervakningsmetoder som gjorde att de olagligen avlyssnade hela världen.

Snowdens historia har redan berättats, både en och två och tre gånger. Först i och med själva avslöjandet, där utvalda journalister fick berätta om hans dramatiska upptäckter. Senare i flera böcker, dokumentärer och filmer. Men nu är första gången Edward Snowden berättar sin egen historia.

Hur bra kan det bli, är lätt att fråga sig. Inga nya fakta om övervakningen avslöjas och historien är som sagt känd vid det här laget. Att I allmänhetens tjänst ändå lyckas beror främst på två saker – Snowdens något oväntade skicklighet som skribent och hans sympatiska framtoning. Han är överraskande rolig, framstår som mycket bildad och strösslar generöst med små guldkorn till anekdoter om allt från hur Super Mario lärde honom om döden till hur han använde en Rubiks kub för att smuggla datachip med topphemlig information ut genom säkerhetskontrollerna. Han blir djupt mänsklig när man läser om hans kamp för att bestämma sig för att ta det livsavgörande steget – varför kan han inte bara glömma det han vet, tjäna pengar och leva det goda liv han har? Hur kan han såra sin familj så som det skulle betyda att göra detta? I den avslutande delen av boken får man också läsa dagboksanteckningar från Lindsay, numera Snowdens fru, och chocken när hon plötsligt inser att hennes man inte bara är på tjänsteresa utan har lämnat landet för att kanske aldrig återvända.

Underhållande läsning, men Snowdens bok påminner kanske framförallt om en massa saker som är så lätta att glömma. Som att saker inte alltid är så svartvita som vi i ytterligheternas tidevarv vill ge sken av. Att vara modig är att inte vara utan rädsla men att göra saker trots att man är rädd. Och att det går att göra motstånd, även om man bara är en person.

I allmänhetens tjänst släpptes simultant i cirka 30 länder den 17 september, ett datum inte valt av en slump. Det är den amerikanska grundlagsdagen, dagen då man firar antagandet av den amerikanska konstitutionen. Och Snowden är patriotisk, trots att många skulle hävda motsatsen och ser honom som en förrädare. Hans inställning sammanfattas i bokens inledning – och i en tid där civil olydnad och digital revolution blir ett allt mer viktigt vapen för rättvisa kan det vara viktigt att komma ihåg vems intresse det är man ska sätta i första rummet:

Jag arbetade tidigare för USA:s regering,

men nu arbetar jag för allmänheten.