Måste vi överge Sverige?

D et låter som att man pratar om enhörningar. Dessa mytomspunna grupper av väljare som den 9 september antingen kan rädda eller fälla ett parti. Mobiliseringsväljare kallar man dem som man måste få att rösta över huvud taget. Ofta finns de i förortsområden. LO-männen, och mer specifikt unga killar i arbetaryrken, är en särskilt viktig grupp för Socialdemokraterna och vänstern. Det är gruppen som Sverigedemokraterna ätit sig in i. De finns utanför storstäderna, i glesbygd och på landsbygd.

Ingen vet hur man når båda grupperna samtidigt, fastän kloka hjärnor vässar strategi efter strategi. Mobiliseringsväljarna lutar åt soffan, och avskyr SD. Av olika skäl är många av LO-killarna fast beslutna för SD, och S omsvängningar i migrationspolitik och hårdare tag-retorik verkar inte övertyga dem. Men det finns en sak båda grupperna har gemensamt: Känslan av att samhället övergivit dem. Att politiken mest handlar om dem som redan har, men inte om Tomelilla eller Tensta.

Under juni har Frihets redaktion varit ute på vägarna. Vi har velat träffa unga utanför Stockholms tullar, och berätta om deras drömmar och samhällssyn. Hela reportaget kan du läsa här.

Genom vår resa har en alldeles särskild fråga blivit tydlig, vart vi än har varit: Frågan om man verkligen kan bli kvar där man är. Om samhället har flyttat ifrån en, är det kanske smartast att flytta efter.

Jenny flyttade från Kall redan när hon var 15. Hon gjorde det för att det förväntades av henne, för kvar i Kall ”kan man inte bli något”. Det är vanligt att tjejer gör den resan. Bryter upp, lämnar, skaffar en högre utbildning och bygger ett nytt hem i större städer.

I Tomelilla berättar Aziz att nästan alla tjejer har flyttat. Bort, till Malmö eller Ystad. Arbetarklassens killar blir kvar. Förhoppningsvis får de jobb, men det är inte alltid säkert.

I Tensta tjafsar Mahammed med sina vänner om huruvida man ska bli kvar i orten eller inte när man lyckats få jobb och pengar. Skolorna är för dåliga, det känns inte bra att skaffa familj där. Samtidigt är det ju ens hem, och utan framgångsrika individer blir segregationen ännu svårare att bryta.

Det har aldrig gått så bra för Sverige som nu. Ekonomin går som tåget, hushållens köpkraft är enorm. Men det är tydligt att Sveriges rikedomar inte kommit alla till del.

I Stockholm finns det snart en butik för allt. På Södermalm finns en hel affär där man bara kan köpa exakt samma sorts koppar. Extremt specifika varor importeras från andra sidan  jorden för att säljas för 500 kronor hektot till hetstränande bostadsrättsägare i Vasastan.

I storstäderna har de råd att nischa sina intressen. De kan lägga pengar på allt speciellare saker, långt bort från sådant som är livsnödvändigt. En butik kan ha en minimal kundkrets, men åker för få bussen ute i glesbygden läggs den ned. Går inte tillräckligt många till den lokala vårdcentralen flyttar den längre bort.

Vi vet att ojämlikheten i samhället ökar. Men vi verkar blinda för att ojämlikheten allt mer centreras. Vissas levnadsstandard har skjutit i höjden och lönen räcker till designade kaffekoppar. Andra ser det bli omöjligt att ta sig fram kollektivt och dyrare med bil.

En enda sak borde vara politikens mål det närmaste decenniet: att sprida Sveriges rikedomar till fler.

Lotta Ilona Häyrynen, chefredaktör och ansvarig utgivare

Nils Forsén, opinionsredaktör