Migration handlar inte om integration

S SU:arnas inlägg om migration som publicerats här på Frihet har varit föredömliga. Respektfull ton och välavvägda argument. Det har varit ett nöje att läsa dem. Men några saker är återkommande i argumentationen som jag finner bekymmersamt.

I flera texter ställs till exempel migration mot integration. Det vill säga hur många flyktingar man kan ta emot ska avgöras av hur många lägenheter som finns eller hur många lärare som är utbildade och redo att ta sig an nya elever.
Jag kan förstå var den tankegången kommer ifrån. Socialdemokratins hjärta är välfärd.
Målet är en fri människa som ska kunna utbilda sig, få vård och ett gott liv oavsett storlek på plånbok eller status man har i ett samhälle.

När välfärden krisar i flera kommuner så skapar det en känsla av panik, att samhällsutvecklingen inte går den väg man önskar. Det finns två svar på den utmaningen, det ena är att givetvis öka intäkterna till välfärden, genom skatter men också genom lån till investeringar. Det andra alternativet är att försämra för olika grupper och stänga dörren för flyktingar.

Problemet är dock att migrationsfrågan egentligen inte har särskilt mycket med integration att göra. I synnerhet är asylrätten inte avhängigt hur många bostäder som ligger uppe på den kommunala bostadskön. Sådant ska inte avgöra om du kan fly krigets Syrien.

Det säger sig självt asylrätten bygger på rätten till skydd och varje fall skall prövas individuellt och rättsligt. Att sätta ett tak på förhand är därför inte förenat med de lagar och förordningar vi har åtagit oss. Vad man däremot har sett runt om i Europa är en oroväckande trend, där det har blivit allt vanligare att stater använder argument för integration som ett verktyg för att kringgå själva asylrätten. Det som kallas för civic integration.

Karin Borevi, docent och lektor i statsvetenskap har myntat begreppet “villkorad medborgarintegration”. Genom att ställa så höga krav som möjligt på de som till slut lyckas ta sig hit  så gör man det svårt för människor att nyttja sin rätt. Ett exempel kan vara att man inför krav på hur många rum ens bostad måste ha och hur hög lön man måste få innan man får återförenas med sin familj. Eller att man inför språk- och kunskapstest som ett krav för att få ett medborgarskap.
Vilket i sig är helt bakvänt, de flesta människor kan koncentrera sig på att studera och arbeta om de har sin familj nära sig. Och språktest har inte heller något med integration att göra, det är snarare en symbolisk handling – ett sätt för nationalstaten att statuera makt och öka fokus på den nationella identiteten.

Därför är det viktigt att vara vaksam på hur begreppet integration smyger sin in i frågan om asylrätten. Det är en lömsk utveckling vi ser i Europa, bakom ord om välvilja ligger en strategi som går ut på att stoppa människor från att ta sig hit.
För det andra är det märklig syn på människor från andra länder, varför ska man först betraktas som svensk, flyta in i systemet för att ”nästa invandrad” ska få lov komma in i landet?

De som kommer hit är olika och har skilda förutsättningar. Vi gör samhället och flyktingar en otjänst om vi fastnar i att prata om den gruppen som en enhetlig grupp med problem och utgör en belastning. Vi är helt enkelt inne på fel spår i debatten. Vad det handlar om är en undernärd välfärd. Och det är där all energi och kraft måste ligga.

SSU:are borde bråka mer med Magdalena Andersson. Vår finansminister har länge drivit en kompakt åtstramningslinje. Sverige har den lägsta statsskulden i hela Europa. Finansministern har hellre sparat ”i ladorna” än investerat i en välfärd som nu vittrar sönder från alla håll.

Fram till 1980 minskade inkomstskillnaderna i Sverige men sedan dess har ojämlikheten ökat stort. OECD, LO med flera pekar alla på samma sak. Det är den ekonomiska politiken som ökat skillnaderna mellan människorna. Det är den som sliter sönder vårt samhälle. Inte invandringen.

Varför hamnade vi här? När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt sa på presskonferensen 2014 att vi måste öppna våra hjärtan för människor som flyr sa han samtidigt att det inte kommer bli några investeringar i välfärden. Det ökande flyktingmottagandet kommer att ”begränsa reformutrymmet i statsbudgeten”. Socialdemokraterna som hade parkerat sig nära Reinfeldts ekonomiska politik i kampen om att vinna tillbaka de som gått över till M hamnade i en rävsax.
När Reinfeldt sa till svenska folket att det står mellan hjärtan och välfärden så hade S inget att kontra med. Man kunde inte säga: vi är redo att göra både och, försvara asylrätten och investera i välfärden. Och där är vi idag.

Vi talar utifrån en falsk motsättning som är artikulerad av moderater, och som idag är Sverigedemokraternas favoritgren. SD är experter på att ställa invandrare mot välfärd.
Visst, många socialdemokrater som är ute i debatten nu hävdar att de vill göra både och. Både satsa på välfärden och ha en stram flyktingpolitik. Men det är alldeles uppenbart att det är övervägande fokus på att strama åt flyktingars rättigheter. Vi ska inte vara rädda för en generös flyktingpolitik.

Förutom att det är moraliskt rätt att rädda liv så formar det också vilka vi vill vara som medmänniskor. Vill S förknippas med solidaritet och öppenhet eller med hårda tag och slutenhet?
Dessutom måste vi också förhålla oss till den faktiska demografin. Vårt land behöver invandring. Människor som kommer hit är en investering i välfärden.
Det är bara att lyfta blicken för att se vilka det är som arbetar i den och bär upp landet.

Somar Al Naher är frilansskribent och debattör.