Migrationsdebatt helt utan nyanser

D et pågår en migrationspolitisk debatt inom Socialdemokraterna: Om vilken sakpolitisk inriktning partiet bör förespråka, om politikområdet överhuvudtaget bör prioriteras i idédebatten. Jag upplever debatten som kraftigt polariserad och spretig. Där vi tvivlar på såväl varandras bevekelsegrunder som faktiska ståndpunkter. Där risken för positioneringar i ytterkanterna är stor – avhumanisering eller kosmopolitism. Där vi slutar lyssna på varandra.

I en kvällstidning förra sommaren gav jag uttryck för min inställning till omläggningen av migrationspolitiken – “smärtsam men ofrånkomlig”. När kommuner brottas med segregation, trångboddhet och hög arbetslöshet i kölvattnet av otillräckliga satsningar för jämlik samhällsplanering och en migrationspolitik som inte samspelat med integrationen, är det raljant att avfärda kommunernas situationer som svartmålning eller som en ondsint intressekonflikt. I kvällstidningen citerades jag jämte ett kommunalråd med uppfattningen att omläggningen borde ha skett 15 år tidigare. Att vi därmed utan vidare tillhörde samma kategori, »för omläggningen«, manifesterar avsaknaden av nyanser i debatten.

I. Är Socialdemokraternas främsta ändamål att attrahera veliga sverigedemokrater?

Göran Greider sa i dagarna att mandatet för att bedriva mer socialdemokratisk politik (en kraftigt vänsterorienterad ekonomisk politik med investeringar i miljö- och klimat samt i kommuners blödande välfärd) kräver Socialdemokraternas ställningstagande om stram migrationspolitik för att vinna tillbaka SD-väljare. Det utgör ett slags ödets ironi eftersom analysen om att ökade klyftor göder främlingsfientlighet förstås är riktig. Kritiken mot Greiders resonemang är blandad. Att hans spelteori reducerar ideologiska principer till förmån för ett kortlivat opinionslyft. Jag som landar i att Socialdemokraterna behöver driva en migrationspolitik som ger kommunerna möjlighet att hinna ikapp med integrationen tycker emellertid det är fråga om att hantera samhällsutmaningen med växande utanförskap snarare än att spegla sig i folkopinionen eller aspirera på att återfå SD-väljares förtroende.

Det är magstarkt och märkligt att likställa motiven bakom ståndpunkter i debatten med Sverigedemokraterna. Vi är nog fortfarande överens om att betraktandet av SD som invandringskritiska är att reducera deras rötter. En migrationspolitik som växelverkar med integrationen är inte att “ge SD rätt”. Deras krav för asylmottagandet är en nollvision som inte beror på en samhällsanalys utan på att de ogillar invandrare. Deras önskan om stängda gränser hänger ihop med att partiet bildades ur vitmaktrörelsen.

Annan kritik mot Greiders resonemang handlar om att strategin är dödsdömd eftersom att “väljare hellre röstar på originalet än kopian”. Att migrationspolitik är onödigt för Socialdemokraterna att prata om. Med det resonemanget skulle partiet kunna negligera klimatfrågan sett till Miljöpartiets blotta existens. Omläggningen av migrationspolitiken tillkom hastigt och oförankrat. Desto viktigare för Socialdemokraterna att klara av att bottna i frågan som inom alla andra politikområden, även om omläggningen nu permanentas.

II. Är uppfattningen om “traditionell socialdemokratisk migrationspolitik” nödvändig att enas kring?

I Facebookflödet avlöser citat om reglerad invandring à la Olof Palme personliga berättelser om att socialdemokratins internationella solidaritet varit förutsättningen för ens politiska engagemang eller ens liv. Min uppfattning är att Socialdemokraterna alltid stått upp för både internationell solidaritet och reglerad invandring med andra sakomständigheter i beaktande. Ostridigt är att de borgerliga partierna liberaliserat flyktingpolitiken, såväl under 90-talet som under Alliansens era, men ostridigt är också att Socialdemokraterna inte genomförde förändringar förrän vid flyktingkrisen 2015.

Alla sossar är för reglerad invandring. Att påstå något annat är halmgubbe. Sedan landar vi i olika praktiska slutsater med en historisk helhetsbild som skiljer sig åt. Kanske behöver vi acceptera att vi inte till fullo kommer bli överens kring innehållet i en traditionell socialdemokratisk migrationspolitik. Kanske kommer vi heller aldrig landa i samma ideologiska slutledning beträffande huruvida stram eller generös migrationspolitik lämpar sig i en marxistisk kontext. Kanske kan vi åtminstone enas i problemformuleringen kring utanförskapet och integrationsutmaningarna i kommunerna och därifrån pröva våra sakpolitiska argument.

III. Är problemet avsaknaden av jämlikhetsopinion och en upplevd asylrättskränkande retorik?

Socialdemokraternas migrationspolitiska debatt får inte kidnappas av personer som anser att migration är uteslutande anledning till den växande ojämlikheten eller vill skrota asylrätten. Som genom tröttsamma analyser vägrar se generell demografi, stora nedskärningar under lång tid och socialdemokratins handfallenhet inför nyliberalismens dominans. Socialdemokraterna behöver debattera frågan och landa i en hållning men det är förstås inte där vår huvudsakliga konfliktlinje ligger. Vi behöver bli betydligt bättre på att opinionsbilda för en offensiv jämlikhetspolitik. Att som socialdemokrat formulera min längtan efter att beskatta den rikaste eliten eller socialisera bankvinster eller förstatliga apoteken utan att hållas tillbaka av vetskapen om »rådande parlamentariska landskap«.

Debatten kräver en anständig retorik. Vår samhällsanalys bygger på systemkritik. Att medvetet eller omedvetet utpeka individer är både fel och ovärdigt. Jag tycker det är förskräckligt att tala om att nyanlända medborgare skulle “kvalificera sig” för att få tillgång till välfärden. Utöver att den sortens tonalitet står i kontrast med socialdemokratins grundsats, riskerar att göda främlingsfientligheten i samhället och splittra arbetarklassen vars materiella intressen är gemensamma oavsett bakgrund, bidrar den också till att den interna polariseringen växer sig starkare. Socialdemokrater som med en klump i magen landat i slutsatsen att en generösare migrationspolitisk inriktning beträffande såväl asyl- som arbetskraftsinvandring medför sakpolitiska svårigheter på systemnivå kommer inte vilja uttrycka sin åsikt av olust inför att associeras med retorik som utpekar individer som problem.

Samtidigt måste migrationsfrågan kunna problematiseras utifrån kvantitativa termer om hur stort asylmottagande Sverige kan ha för att klara integrationen utan att det direkt förutsätts vara fråga om önskan att förvägra människors grundläggande rätt att söka asyl. Jag säger inte att det inte kan finnas socialdemokratiska företrädare i periferin som vill riva upp asylrätten och som i sådana fall borde vara väldigt uppriktiga med sin position, men det går faktiskt att både tycka att utgångspunkten för socialdemokratisk migrationspolitik bör vara att den ska vara förenlig med kommuners möjligheter att integrera och att asylrätten ska värnas.

Socialdemokraterna behöver prata om migrationspolitiken jämte behovet av ekonomisk omfördelningspolitik och stora investeringar för att bryta utanförskapet i kommunerna. När vi gör det ska det ske med öppna kort och på ett anständigt vis. Med respekt för varandras ingångsvärden men med schyssta antaganden om varandras motiv. Vår allas utgångspunkt är jämlikheten. En rörelse där man slutar lyssna på varandra överlever inte.

Josefine Helleday, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse från Eskilstuna

Under oktober kommer Frihet vara en plats för migrationsdebatt inom den unga socialdemokratin.
Har du egna inspel i migrationsdebatten, egna erfarenheter, frustration eller lösningar? Du kan skicka in en debattartikel till redaktion@frihet.se, eller delta i diskussionerna i Facebook-gruppen Frihet Opinion.