Min mamma börjar få nog nu

J ag pratar med mamma en söndag i januari. Det blir via telefon eftersom jag bor en bra bit bort. Först babblar jag på i typ en timme om mina egna bekymmer. Som vanligt. Mamma lyssnar, stöttar, håller med om allt jag häver ur mig. Som vanligt. Så är det jämt, oavsett vad det gäller. En sån ojämlik relation det är, egentligen. Jag får så otroligt mycket mer än jag någonsin kan ge tillbaka.

Men något har förändrats de senaste åren. Mamma pratar allt mer om sitt jobb, och hon är förbannad. Eller, snarare djupt besviken. Alla vet att en besviken mamma är bland det allvarligaste som finns.

“Kommer du ihåg det där om att jag ville gå ner i tid?” säger hon i telefonen.

Under 42 år har mamma arbetat som undersköterska. Ungefär halva tiden inom landstinget, och andra hälften i kommunen. Mamma säger själv att det är svårt att hinna återhämta sig mellan passen nu. Hon är 62 år och arbetets slit stannar kvar i kroppen på ett sätt det inte gjort förut.

Mamma vill ta ut delpension, gå ner i arbetstid. 80 % känns rimligt, ett pass mindre i veckan. Hon kommer få betala för det själv genom lägre lön och sämre pension, men hon vill orka jobba hela vägen fram. Det är inget ovanligt, att man går ner i tid inför pensionen. Jag minns flera lärare som inte jobbade på fredagar, till exempel.

Mamma säger att det inte spelar någon roll för henne vilken dag det blir. Det kan vara olika från vecka till vecka dessutom. Hon är flexibel, så att det ska fungera för kollegorna.

Men chefen säger nej.

Mamma får gå ner i tid, men inte på det sätt hon själv vill. Hon måste jobba lika många, men kortare, arbetspass. Det är under den lugnaste delen av dagen som hon ska få gå tidigare.

Mamma försöker förklara att det är antalet arbetstillfällen som suger ur kraften. Att hon inte klarar av det länge till. Mamma berättar att i stort sett alla andra yrkeskategorier i kommunen får göra såhär. Men undersköterskan får nej. 42 år i yrket, noll respekt.

Det finns fler avslöjande exempel.

I höstas skulle en av kollegorna, som också arbetat i flera decennier, gå i pension. Två veckor senare hade kommunen planerat en stor julgala för alla anställda, som de gör vartannat år. Mammas kollega skulle inte få följa med. Hon hade arbetat precis som alla andra, och dessutom bidragit till utveckling på arbetsplatsen. Hon hade varit handledare för nya undersköterskor. Hon hade vidareutbildat kollegorna och gymnasieelever i hur man lägger om sår på bästa sätt. Efter kraftfull och kollektiv kritik från kollegorna fick hon till slut gå på festen.

Sommaren 2018 var extremt varm. På mammas jobb var det alltid varmare. Det kunde bli upp emot 40 grader inomhus. Det finns nämligen ingen air condition där, som det gör i de kommunala kontorslokalerna.

Det finns en generell brist på respekt inför undersköterskornas arbete. De måste kriga för samma saker som är självklart för andra. Under tiden har prestationskraven ökat snabbare än lönerna. I hela landet vittnar undersköterskor om liknande problem. Om att alltid få stå tillbaka.

Men mamma och hennes kollegor börjar få nog nu. De skriver insändare, ringer till facket, bokar möten, lämnar in förslag till kommunen.

Människor spenderar stora delar av sina liv på arbetet. Efter 42 år sitter försämringarna i mammas axlar och leder. Hon säger besviket att hon trodde det skulle bli bättre med åren, att man skulle värdera hennes arbete mer.

Något är avgrundsdjupt vemodigt här. Det finns en sorg. Jag ber mamma att själv beskriva känslan. Hon skickar ett sms:

“Det ligger nära till hands att få en känsla av att min arbetsgivare vill få ut mer och mer av mig. Och vi som arbetstagare får mindre och mindre att säga till om.”

I veckan träffade hon en reporter på lokaltidningen för att berätta. Facket var med också. Vemodet tar sig ut, transformeras till kamp.