Minns John Hrons rädsla

M itten av augusti i Sverige kan lika gärna bjuda på högsommar som höstens första trevande dagar. Hur det var sensommaren 1995 vet jag inte, men det var en torsdag. Kanske hade skolan precis börjat, eller var det sommarlovets sista vecka? 14-årige John Hron och hans kompis Christian ville ta vara på det sista av sommaren, och skulle tälta vid Ingetorpssjön i Kode utanför Göteborg. Men istället för lägereldshäng, nattliga båtturer eller fnissande i sovsäckar blev natten ett möte med hatet och det ursinningslösa våldet. John Hron misshandlades till döds av ett gäng nazister under tortyrliknande former.

Johns öde uppmärksammas varje år på årsdagen av mordet den 17 augusti. Ofta delas en bild på honom, en 14-åring med blond mittbena och barndomens runda kinder kvar i ett ansikte som började skymta de drag han skulle fått som vuxen. Vi måste minnas, skrivs det överallt. Minnas hans mod.

Men jag tycker vi ska minnas John Hrons rädsla.

För det smärtar att tänka på hur rädd han måste ha varit, när slagen inte slutade komma. När gärningsmännen slutade med misshandeln och bjöd på öl, sa att det var över, bara för att återgå till misshandeln med förnyad styrka. Vid ett tillfälle lyckades John slita sig loss och simma ut i sjön, bort från våldet. Gänget tvingade då kompisen Christian att skrika att de skulle slå ihjäl honom om han inte kom tillbaka – vilket han gjorde. Hur rädd måste han inte ha varit – men han kom ändå tillbaka till stranden.

Upprinnelsen till bråket ska ha varit att John blivit ovän med en av nazistkillarna i skolan. Under misshandeln som följde sa förövarna att han skulle säga att han älskade nazister – något han länge vägrade. Han sa emot, vägrade böja sig. När han tillslut sa orden för att få dem att sluta gjorde de ändå inte det.

Hade John Hron fått leva hade han fyllt fyrtio nästa år. Om han hade överlevt misshandeln – hade han vågat vittna? Någonsin sagt ifrån igen? Hade han vågat odla det rättvisepatos som uppenbarligen fanns hos honom? Vid fyrtio hade han kanske haft egna barn. Hade han lärt dem att stå upp för vad de tror på – eller hade han tyckt, vilket hade varit svårt att säga emot – att priset är för högt?

Högerextrema grupper är på frammarsch idag. De rekryterar, sonderar terräng, och drar nytta av en politik där många vrider på händerna av ängslighet och tillslut lämpar skuld för egentligen det mesta på de där andra. Ja de där, som kommit hit utifrån. När positionerna förflyttas och allt fler har problem med en granne med annat ursprung, kommer vi se terrorn hos grannens pojk som heter Pettersson? Frågan är om vi vågar säga ifrån då, vågar vara lika modiga som John.

För nazismen, rasismen och högerextremismen växer allt stadigare i skuggan av schablonbilden av terroristen i turban.