Mitt S står inte i mitten

E fter den senaste valrörelsen och de efterföljande förhandlingarna så är begreppet ”den politiska mitten” populärare än någonsin. Valrörelsen kunde emellanåt framstå som en tävling om vem som kunde trycka sig längst in i mitten. Stefan Löfven deklarerade till exempel vid flertalet tillfällen att Socialdemokraterna minsann är och ska vara ”ett parti i mitten av svensk politik”. Det räcker dock att göra en grundlig analys av de partier som oftast betecknas som mittenpartier för att se att partierna inte har särskilt mycket gemensamt. Inte heller finns det någon konsensus partierna emellan angående vad som faktiskt är ”den politiska mitten”. Utgår vi från de partier som utgör grundvalen för Januariavtalet (S, MP, L, C), vilket i sig brukar beskrivas som en ”mittenuppgörelse”, så räcker det med att skrapa på ytan för att se att partierna har helt olika prioriteringar. Såväl det marknads-extremistiska Centerpartiet och de evigt ideologiskt förvirrade Liberalerna som det välfärdsvärnande Socialdemokratiska Arbetarepartiet ryms inom ”den politiska mitten”. Så vad betyder det här egentligen?

I den moderna parlamentariska demokratins begynnelse, som kan dateras till tidigt 1800-tal, så var alla överens om att samhället behövde utvecklas och förändras. Alla var dock inte överens om hur samhället skulle utvecklas, varpå människor organiserade sig i ideologiska grupperingar utifrån vilken ideologi som bäst kunde matcha deras syn på verkligheten. Då som nu så fanns det stora skillnader mellan de olika ideologierna, men såväl liberaler som socialister var överens om att samhället behövde stöpas om i grunden. Ut med det gamla och in med det nya, endast en rejäl samhällsomdaning kunde krossa det gamla samhällets förtryck och lyfta människan in i det moderna samhället där mat, bildning och frihet skulle vara en självklarhet för alla.

I takt med att samhället utvecklades, demokratin utvidgades och levnadsstandarden ökade så kastades dessa radikala visioner ut och de politiska partierna började istället anamma rollen som förvaltare av status quo. Inom politiken så brukar uttrycket status quo relatera till vidmakthållandet av rådande strukturer av värderingar, men kan även användas för att beskriva en frånvaro av utveckling. För Socialdemokraternas del så påbörjades denna omdaning när partiet förlorade slaget om löntagarfonderna på 80-talet och fulländades under 90-talet då social-demokratiska partier runt om i Europa lanserade ”den tredje vägens politik”, vilket utgavs för att vara ett alternativ till den socialistiska versionen om det klasslösa, icke-kapitalistiska samhället men som i praktiken betydde att socialdemokraterna anammade rollen som förvaltare av det rådande läget. Marknadsekonomin och dess rangordning av människor utifrån ekonomiska förutsättningar skulle inte längre bekämpas utan begränsas – Social-demokratin erkände således kapitalismen och marknadsekonomin som status quo och påbörjade sin anpassning utefter denna.

Att försvara rådande strukturer och värderingar är kanske det enda som de så kallade mittenpartierna har gemensamt. De erbjuder ingen alternativ samhällsvision utan konstaterar att människan minsann aldrig levt i högre välstånd än idag och att politikens roll är att förvalta detta välstånd. Att vara ett mittenparti betyder således att man accepterar status quo. Det betyder att man accepterar det faktum att 17 personer hittills har dött på jobbet, bara i år. Det betyder att man accepterar det faktum att på allt fler platser i vårt land så förbjuds fattiga människor från att sträcka ut en hand och be om hjälp, en inställning som normaliseras och breder ut sig för varje dag som går. Det betyder att man accepterar skenande klassklyftor, en utbred psykisk ohälsa och att vanliga människor i vårt samhälle konkurrerar om allt färre smulor medan borgerlighetens fickor växer sig djupare. Detta är saker som jag som socialdemokrat aldrig tänker acceptera.

En socialdemokrati som rakt av accepterar marknadsekonomins position som samhällets naturliga tillstånd kan heller aldrig frodas och utvecklas, då hela vår historiska gärning bygger på att ifrågasätta och utmana kapitalismen som status quo. Av samma anledning fruktar jag att alla försök att anamma diskursen om ”den politiska mitten” riskerar föra vårt parti ut på villovägar som vi kommer ha svårt att hitta tillbaks från. Kort efter att Januariavtalet slutits så påpekade Stefan Löfven att Socialdemokraterna ”klart är ett parti till vänster”. Oavsett vad partiledningen slutligen landar i så vill jag uppmana de till att snabbt fatta ett beslut innan den skada som orsakats av partiets ideologiska virrvarr permanenteras. Personligen så ser jag helst ett parti som befinner sig långt ifrån ”den politiska mitten”, som vågar tala om samtid och framtid som något föränderligt. Ett parti som påpekar att samhället är människans verk och visar detta genom reformer och inte bara brukar tom retorik. Ett sånt parti kan omöjligt befinna sig i den ”politiska mitten”.

Martin Pudaric, ordförande för Lunds Socialdemokratiska Studentklubb (LSSK)