Mizeria – vasst och vackert om ortens villkor

A li och Aicha är tvillingar och bråkar så som syskon gör. Aicha ”lånar” Alis kläder och spelar för hög musik, Ali är nästan aldrig hemma och slipper undan sysslor för att han är kille. Deras liv är plugg, kompisar, kärlek, extrajobben: men allt i närvaro av en ständig oro. För i orten där Ali och Aisha bor bjuds det in till fler begravningar än studentmottagningar. Alla frågar sig när nästa skottlossning ska äga rum, vem som kommer att bli skjuten – och vem som kommer avlossa skottet.

Pjäsen Mizeria, (slang för ungefär ”misär”) bygger på boken med samma namn av stå-upparen och skribenten Melody Farshin. Hon är uppvuxen i Husby och har ofta livet i orten som kärnan i sin komik och sina texter, och passande nog är det i Stadsteaterns nyrenoverade lokaler i just Husby som Mizeria först sätts upp. Och Farshins lojalitet för området, dess invånare och utmaningar lyser igenom i pjäsen.  Som Ali och Aicha säger när deras pappa tycker de ska ljuga om var de bor på anställningsintervjuer: ”Vi bär vår postkod som en flagga”.

Skådespelarna Maria Norha och Ahmed Behran, som spelar alla pjäsens roller, riktigt brinner på scen. Att båda kommer från radio och stand up märks: de hanterar de kvicksilverkvicka replikskiftena och den vassa dialogen med trygghet. Humorn är alltid där och punch lines och dissar levereras med självklarhet. Norha och Behran har ett fint samspel – både när de spelar syskon och i övriga roller. Karaktärer skapas genom en jacka, en uppfälld huva, några lösnaglar, ibland endast med hjälp av kroppsspråket.

Det är snyggt men avskalat och fungerar så bra eftersom skådespelarna själva skickligt bär upp stämningen. De bottnar i ortens språk och uttryck och skildrar skickligt det främlingsskap som skrämmer de en gång tajta tvillingarna: Var är Ali om nätterna? Vem är det Aicha skriver med hela tiden? Och varför är deras dörrar alltid stängda, varför pratar de inte med varandra?

Även de andra delarna av pjäsen är gjorda med stor omsorg. Scenografin – enkla lådliknande höghus mot en fond av mörk himmel – ger plats åt skådespeleriet och skapar en vacker atmosfär.  Den suggestiva musikens blandning av beats och klocklika ljud fångar essensen av nedräkning, en annalkande katastrof. Regissördebuterande skådespelaren Astrid Kakulis fasta hand har fått varje del av pjäsen att komplettera nästa till en övertygande helhet.

Melody Farshin har i intervjuer pratat om det kulturella mellanrum många unga födda i Sverige med föräldrar från andra länder upplever. Deras verklighet beskrivs inte i majoritetssamhällets kultur (eller återberättas av andra, ofta med stereotyper och förenklingar som följd) och den är inte heller den hos den invandrade föräldern. Detta mellanförskap det är att befinna sig i två kulturer – och samtidigt en alldeles egen – menar Farshin att alla typer av konst har varit dåliga på skildra.

Det är, visserligen långsamt, på väg att förändras. Vi ser det framför allt inom musiken (även om det vållar viss debatt, vi minns alla diskussionerna om gangsterrap) och även inom andra konstformer, som böcker, poddar, tv-serier eller spoken word.

Och Mizeria är ett ovanligt lyckat exempel, där teatern får visa hur tidlös och aktuell den kan vara. För alla, oavsett postkod.

Mizeria