Kata Nilsson: Mobilförbud löser inte problemen

M obilförbud i klassrummet ska rädda svenska elevers betyg. Det menar regeringen som i veckan släppte en rad synnerligen Björklunddoftande förslag.

Förslaget om mobilförbud lanserades som att det hela var framtaget med ett klassperspektiv i åtanke. Att om eleverna inte finner studiero i skolan så är det arbetarklassens barn det drabbar, som inte kan få hjälp och stöd hemma på samma sätt som rikemansbarnen.

Men är studiero enbart förknippad med telefoner, eller har det kanske med, jag vet inte, antal elever per lärare att göra? Brist på utbildade lärare? Brist på elevassistenter och andra vuxna i skolan? Dålig luft, gamla lokaler och en allmänt kass arbetsmiljö för både vuxna och elever?

Är det bara jag som tycker att detta känns som ett torrt vuxenförslag utan insikt om de riktiga problemen i skolan? Det enda rimliga jag kan tänka mig är att nån form av undersökning gjorts där det framkommit att “folket” tycker att mobilförbud i skolan är en bra idé.

Är mobilförbud något som folk vill ha då? Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand är besviken och menar att det saknas konkreta förslag från samtliga riksdagspartier.
Vad eleverna tycker vet givetvis inte jag. Jag kan bara gissa att unga, precis som vuxna, gärna har sin telefon på sig även om de för stunden inte håller på med den.

Skolans aktörer är primärt personalen och eleverna. Om ingen av dessa vill ha ett mobilförbud är det väl märkligt att pappa staten ska gå in och bestämma. Kan det ens betraktas som populism när ingen vill ha det?