När mamma grät

M in mamma är en mycket principfast person. Det måste hon vara.
Efter att min mormor dog när min mamma var 15 och min morfar alkoholiserade sönder det som fanns kvar fick hon klara sig själv.

En av min mammas principer var att hennes och vår släkts sorger aldrig fick drabba mig.
Hon pratade aldrig om sina privataste känslor eller värsta ångest med mig. Mitt liv skulle handla om glädje, skolan och framtiden. Inte om dåtid eller vuxenvärldens bekymmer.

Några år efter att jag flyttat hemifrån började min mamma ställa frågor.

”Kände du någonsin av att vi var fattiga?”

”Nej, men jag minns att du grät.”

Mamma var ensamstående och pluggade till sjuksköterska från den dagen jag föddes tills vi flyttade till Sverige där hon började jobba för landstinget i Östergötland.
Nästan allt vi ägde var begagnat.

Min första bok var en redan då sliten ABC-bok. På swahili.
Ingen i vår närhet pratade swahili.

Min finaste bok sparade min mamma till i ett år. Den var ny, knappast dyr men dyrbar för mamma och för oss. Det var en rim- och ramsabok på finska som mamma läste om kvällarna i rummet vi delade i tvåan vi bodde i.

Innin tinnin suviyössä soi

Vi bodde gratis. Tvåan låg i en fastighet som ägdes av min mammas väns föräldrar.
Hade vi inte fått bo där hade vi varit hemlösa.

Itikka illalla ilakoi

Jag tror jag visste. Men jag kände det aldrig.
Min mamma pyntade vår fattigdom med kärlek och nyfikenhet. Världen fanns där ute. Jag skulle ut i den, och tills jag kunde det skulle världen in i vårt hem genom biblioteksböcker och konstutställningar som var gratis.

Mamma läste Tolkien för mig som fyraåring. Hon brukade prata om baletten i Moskva. Vi målade tillsammans.

”Men jag minns att du grät.”

För det gjorde hon. Principfast låste hon in sig i vår lilla garderob när världen rämnade omkring henne. När vi var tvungna att sälja bilen när jag var tre. För nya utgifter. För vinterkläder. För ensamheten. För 20 finska mark om dagen att leva på och mätta en växande telning.

I garderoben skulle hon gömma allt det här för mig. Jag skulle aldrig få se henne gråta. Men jag hörde. Jag hörde alla hulkanden och förstod att allt inte var rätt.
Men så kom hon alltid ut igen. Torkade sig om kinden, tog upp mig och sa att det var läggdags.
Hon fick allt att kännas rätt igen.

Innin tinnin suviyössä soi
Itikka illalla ilakoi

Inn-inn-ninn spelar i sommarnatten
Om kvällen har myggen fått på fnatten

Varje gång jag går ut på en stockholmsrestaurang idag tänker jag på det här.
För våra liv vände. Mammas fasta principer tog oss från hemlöshetens gräns till medelklassliv i Sverige.

Vissa vill kanske att den här texten ska få sluta lyckligt där. Det gör den inte. Samhället handlar inte om individuella resor. Samhället handlar om oss alla.
Det är mer än min och min mammas liv och kamp.

Jag vet nämligen att medan jag sitter på en trendkänslig uteservering och väntar på vinet jag och mamma numera kan betala 120 kronor per glas för, alltså 4 gånger mer än vår tidigare dagsbudget, så sitter det föräldrar runt om i Sverige och gråter.

Kanske gömmer de sig för sina barn. Kanske gråter de öppet.

Stockholm 25 september 2019
Benjamin Dousa tycker att rimboken mamma sparade till i ett år är lyxkonsumtion.
Moderaterna generellt vill fortsätta sänka skatten för de rikaste.

Jag hade hellre lindrat någons gråt.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör och ansvarig utgivare för Frihet.se.