NMR och SD: Fascism i två fodral

I nnan torsdag 22 oktober 2015 var Anton Lundin Pettersson en typisk sverigedemokrat. Han konsumerade näthat mot ”massinvandringen”, socialdemokrater och allt annat som rasister avskyr. Men denna oktobertorsdag passerade Pettersson gränsen mellan nätets abstrakta verklighet och det fysiska politiska våldet.

Han utförde ett av de blodigaste terrorattentaten i Sveriges historia.

Pettersson beväpnade sig med svärd och verkställde en rasistisk massaker på grundskolan Kronan i Trollhättan. Han anföll elever och personal utifrån hudfärg. Fem personer föll offer för terrordådet, varav tre dödades.

Idag – knappt tre år senare – är terrordådet nästan bortglömt i den rikssvenska offentligheten. I alla fall nämns inte Trollhättan i valrörelsens diskussion om SD, trots att dådet utfördes av en sverigedemokratisk sympatisör. Vi lever i en samtid där en ”terrorist” ska ha en annan hudfärg än Pettersson. Glömskan angående SD:s mordiskhet har även drabbat hågkomsten av sverigedemokraten Peter Mangs rasistiska mordkampanj 2003–2010.

Minnesförlust är begärd och skall verkställas.

Liksom många andra sverigedemokrater gillade Pettersson även nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). SD:s politiker och sympatisörer försvarar regelbundet NMR, förminskar NMR:s farlighet, deltar i NMR-manifestationer eller skänker pengar till nazismen.

Det ställer intressanta frågor. Vilka är egentliga de ideologiska, politiska och organisationella relationerna mellan SD och NMR?

Förhållandet mellan SD och NMR beskrivs bäst som hatkärlek. Både NMR och SD är fascistiska rörelser. Konflikten mellan SD och NMR präglas av rivalitet och skillnader i aktivistisk praktik, snarare än av olikhet i ideologi.

I korthet:

Sverigedemokraternas fascism (så kallad neofascism eller nyfascism) försöker åstadkomma en folklig massrörelse, som ska resultera i allt bättre valresultat i parlamentariska val. Målet är att kontrollera statens resurser, initialt i samarbete med godtrogna traditionella högerpartier, som efter maktövertagandet kan manövreras ut. Sverige ska förvandlas till en fascistisk stat (antidemokrati) via den parlamentariska demokratins möjligheter och resurser.

Nazistiska Nordiska motståndrörelsen utgör en typ av fascism som organisationellt fokuserar på att utgöra en liten ”arisk-germansk” rasbiologisk elit (jämför gärna med den tyska nazismens rasbiologiska elitorganisation SS under Heinrich Himmler). NMR-fascismen försöker inte bli en massrörelse. Tvärtom ska NMR utgöra den kommande nazistiska revolutionens hårda ideologiska och rasbiologiska kärna. Demokratin ska förgöras via våld, terror och destabilisering. Detta elitistiska NMR-projekt har visat sig förvånansvärt framgångsrikt. NMR har exempelvis återkommande lyckats etablera våldsmonopol i offentliga miljöer; på gator och torg.

Med andra ord: SD och NMR representerar två olika organisationella former och traditioner av fascism. Både SD-fascismen och NMR-fascismen har samma syn på samhällsproblemen och de ser framför sig ungefär samma idealsamhälle. Men SD och NMR har olika metodik för att åstadkomma framtidens fascistiska utopi.

Alla dessa likheter och skillnader sammantaget skapar en paradox. SD och NMR kan både samarbeta och bekämpa varandra – samtidigt.

På ytan i det offentliga politiska samtalet präglas kommunikationen SD-NMR av konflikt. SD ogillar NMR:s öppna och elitistiska våldsamhet, som SD:s partielit anser metodiskt dum. Enligt SD är parlamentarismen en mycket effektivare metod att nå makten än NMR-terrorismen. Vilket SD troligen har helt rätt i. NMR å sin sida föraktar SD:s strävan efter normalisering och samarbete med den traditionella högern (främst Moderaterna och Kristdemokraterna). Ett exempel är antisemitismen. NMR är öppet judehatande medan SD:s antisemitism formuleras mer inlindat och försåtligt, vilket NMR anser vara tecken på feghet.

Det skarpaste uttrycket av SD:s önskan att bekämpa rivalen NMR var Jimmie Åkessons uttalande i september 2017, då han öppnade för kriminalisering av NMR, som han kallade ”terrororganisation”. NMR svarade med ännu mer förakt gentemot SD. NMR:s webbplats Nordfront skrev i februari 2018:

Notera att NMR erkänner det fascistiska släktskapet med SD. Ilskan gäller SD:s minskade radikalitet – att SD ”liberaliserats”.

Samtidigt vet NMR att den egna organisationens framgångar de senaste åren är en sidoeffekt av SD:s tillväxt. När SD-fascismen i Sverige ökar i makt och inflytande ökar även NMR-fascismens möjligheter. Och SD vet att utnyttja de fördelar som erbjuds via NMR:s våldsamhet. I praktiken kompletteras SD:s nätbaserade mordhotsindustri av NMR:s gatuvåld.

Sverigedemokraterna tillhandahåller hoten via mail, kommentarsfält och sociala medier. NMR kan sägas fungera som SD:s stormtrupper på gator och torg, vilket visade sig ytterst effektivt exempelvis i Almedalen både 2017 och 2018. Arbetsordningen att Sverigedemokratiska medier – exempelvis Samhällsnytt (före detta Avpixlat) – namnger personer som ska utsättas för hat, varpå dessa mordhotas och trakasseras dubbelt: både av SD-aktivister (”troll”) och av NMR.

Ungefär en tredjedel av Sveriges journalister, forskare, författare och konstnärer arbetar idag under hot. Lejonparten av dessa hot, då de är politiska, kommer från rasister (Myndigheten för kulturanalys, 2016).

Demokratin tystnar. Samtidigt som moskéer och flyktingbostäder brinner, judisk verksamhet tvingas upphöra. Och så vidare. Det är därför sverigedemokrater ofta stödjer NMR, om än i hemlighet.

Avslöjandena radas ständigt upp angående SD:are som hjälpt NMR, både ekonomiskt och via uttalanden. SD:s sympatisörer och politiker köper böcker från NMR, skänker pengar, blir stödmedlemmar eller skriver uppskattande i kommentarsfält.

När en kommunordförande för Sverigedemokraterna berömde NMR försvarade han sig med orden: ”Vem har sagt att de är nazister? De står för sin åsikt, precis som du och jag gör.” (Aftonbladet, 180619).

För att förstå relationen SD-NMR måste vi känna till hur den fascistiska ideologin (”generisk fascism”) fungerar.

Fascismen som generell ideologi föddes i Italien 1919 och gav omedelbart upphov till hundratals fascistiska rörelser i länder över hela världen, från Japan i öster till Amerika i väster, med centrum i Europa. Denna globala, historiska och ideologiska mångfald hos fascismen är idag relativt okänd i det allmänna kunnandet. Historieskrivningen fokuserar generellt på världshistoriens mest berömda fascism; den tyska nazismen under Adolf Hitler.

Det unika med den tyska nazismen – bland alla världens hundratals fascismer – var egentligen inte dess ideologi, utan dess resurser. Hitler lade under sig en av världens ledande industrinationer och startade ett världskrig. Dess statliga makt gav den tyska nazismen överlägsen status bland världens fascismer. Förintelsen 1941-1945 gjorde nazism synonymt med mänsklighetens vidrigaste ondska.

Efter andra världskriget betraktades nazismen som politiskt död. Därmed öppnades dörren för andra typer av fascism, eftersom de icke-nazistiska fascismerna antingen glömdes bort eller förminskades som ”inte lika farliga” i jämförelse med den tyska nazismen.

Trots att dessa andra fascismer under mellankrigstiden och andra världskriget ofta varit lika judehatande och våldsamma.

Inte minst Norden hade under 1920-talet och 1930-talet utvecklat en mångfald av fascismer. I Sverige framträdde särskilt den intellektuelle fascisten Per Engdahl (1909–1994). Som fascistisk intellektuell nådde han inflytande både i Sverige och internationellt. Inte minst påverkade hans ideologiska arv SD:s omdaning, från 1980-talets brölande skinnskallerörelse med hakkorsfanor till dagens riksdagsparti. Fascismforskaren Lena Berggren har kallat SD inför riksdagsvalet 2010 för ett ”Per Engdahl-parti” (SR, ”Vetandets värld”, 121122).

Per Engdahls ideologiska bidrag efter andra världskriget 1945 var att fjärma fascismen från den tyska nazismens stereotyper, som ridstövlar, enfärgade skjortor och öppet gatuvåld. År 1951 grundade Engdahl den så kallade Malmörörelsen, som samlade internationella fascister under mottot ”För Europa – mot kommunismen”. Målet var att rädda fascismen undan undergång genom att stöpa om den till antikommunism. Europas fascister skulle samarbeta med varandra istället för att utkämpa europeiska ”inbördeskrig”. De arbetade allt hårdare för att accepteras inom de västerländska parlamentariska demokratierna, länge utan framgång. Men efter 1968 hittade fascismen nya formuleringar, som fungerade bättre än den förbrukade rasbiologin.

Fascisterna sade sig värna den nationella ”kulturen” istället för blodsmystik eller biologisk ras. Fienden var inte längre ”främmande raser” eller ”rasblandning” utan ”främmande kulturer” och ”mångkultur”.

Den så kallade neofascismen talade inte om att avskaffa den parlamentariska demokratin. Istället skulle demokratin användas för att skapa folklig legitimitet åt fascismens politiska initiativ. Fascismen förblev densamma, men iförd andra kläder, då ridstövlarna byttes ut mot kostymer.

Utifrån dessa förutsättningar har neofascistiska Sverigedemokraterna gjort enorm politisk succé i Sverige- ett land som flera politiska bedömare tidigare ansett vaccinerat mot storskaliga rasistiska projekt. Sverige föreföll länge oemottagligt för den parlamentariska rasism som drabbat både Danmark och Norge.

Problemet med Sverigedemokraterna var dess grundläggande ideologi. SD förblir ett fascistiskt parti sprunget ur svensk nazism, medan Dansk folkeparti och norska Fremskrittspartiet är högerpopulistiska partier, sprungna ur 1970-talets gnäll över höga skatter. Men genom ett idogt gräsrotsarbete lyckades SD år 2010 åstadkomma den imponerande framgången att ta sig in i riksdagen.

Men SD:s framgång som massparti skedde till ett pris. Stora delar av SD-sympatisörerna började reta sig på partiledningens maktfullkomlighet, nya diktat och anpasslighet. SD:s politiska framgångar efter 2010 skapade ett fascistiskt läckage som gav utrymme för andra fascistiska rörelser som tillät en öppnare radikalitet. Resultatet blev – som tidigare påpekats – stora framgångar för NMR.

Sett till hotet mot den svenska demokratin förblir SD ojämförligt störst. Riksdagsvalet 2018 har riktigt kallats för en folkomröstning huruvida Sverige ska förbli en demokrati. Demokratin, vars ideologi baseras på inkludering och maximal mångfald, måste därmed mobilisera gentemot fascismens exkluderande och därmed antidemokratiska nationalism (på forskarspråk kallad ultranationalism).

Det gäller kampen mot både SD och NMR. Men medan striden mot SD-fascismen främst är politisk kräver bekämpandet av NMR polisiär aktivitet. Polisen har dock visat sig ovillig att hantera det nazistiska gatuvåldet. Detta i kombination med den rasistiska mordhotsindustrin skrämmer demokratin till tystnad.

Inför riksdagsvalet i september ser vi ingen kraftfull folkrörelse för demokrati. Svenska demokrater har all anledning till oro – eller rentav panik.

Henrik Arnstad är historiker och expert på fascistisk ideologi, aktuell med boken Hatade demokrati: De inkluderande rörelsernas ideologi och historia.

Pressbild Henrik Arnstad: Hanna K. Neikter

Illustrationer: Tova Jertfelt