Nordirländare om Brexit: ”Det kommer bli som under konflikten.”
Inför Storbritanniens utträde ur EU är det gränsen mellan Nordirland och mot Republiken Irland som ger mest huvudbry. En gräns som bär på minnen av konflikt, tullar, köer och smuggling. En gräns som nu väcker oro för framtiden hos de människor som lever utmed den och är beroende av dess suddighet.
G eraldine McGalde tar ut en plåt scones ur ugnen. Hennes bageri i Gortnacarrow i Nordirland ligger ett stenkast från gränsen mot republiken Irland. Hennes bror driver en däckfirma i samma fastighet och har flera Irlandsregistrerade bilar i kö. Familjen och deras kunder känner osäkerhet för framtiden. Storbritanniens beslut att lämna EU var inte alls vad de förväntat sig.
– Jag kunde inte tro det. Vad ska hända med oss vid gränsen? Det kommer bli som under konflikten. Ingen kommer att korsa gränsen bara för att köpa tårta, säger Geraldine.
Bageriet är jämnårigt med 1998 års fredsavtal som öppnade gränserna och man levererar till butiker på båda sidor. Om mindre än ett år kan läget vara helt annorlunda.
– Det kan bli katastrof för oss. Vi är i ett limbo och kan inte planera långsiktigt. Vårt öde beror på människor som aldrig varit vid gränsen, säger Geraldine, som känner lika delar ilska och förvåning att det faktiskt ska hända.
Känslan att vara bortglömd och att besluten tas i London av makthavare utan kunskap om Nordirland är vanlig. Ofta får man längs gränsen ett uppgivet skratt, en suck och ordet “disaster” som svar när man för Brexit på tal.
Lördagar är alltid hektiska dagar för bagaren Gelardine McGaldes. Många av hennes kunder kommer från södra sidan gränsen och hon är orolig för vilken påverkan gränsen kommer ha.
När Irland år 1921 delades mellan Storbritannien och vad som senare skulle bli Republiken Irland följde gränsen grevskapen. Vägarna tar inga sådana hänsyn utan korsar gränsen på mer än 300 platser längs dess femtio mil. Varje dag pendlar 30 000 människor mellan länderna – idag helt fritt. Om man alls märker att man åker in i ett annat land, beror det mest på om hastighetsgränser och avstånd mäts i kilometer eller miles. Så har det inte alltid varit. Under den långa konflikt man minns som “the troubles” fanns tullstationer, militära checkpoints och sprängda broar, och man fick stå i kö för att få bilen genomsökt. Snart blir gränsen mot Irland det enda som skiljer Storbritannien och EU på land. Med det kommer nya komplikationer för hur människor och gods kan röra sig. Vilken praktisk lösning som väljs kommer att avgöra hur livet här kommer att te sig, och många med konflikten i minnet reagerar kraftigt. Alla är vana vid rörelsefriheten.
Lantbrukaren Wilson Fulton vid sitt stånd på Clogher Variety Market där han säljer produkter t.ex grönsaker, potatis och ägg från sin egen gård.
"Blir det en gräns är jag rädd att det är över för mig som bonde."
I området där McGaldes familjeföretag finns korsas gränsen fyra gånger på mindre än en mil. Nära bageriet är det marknadsdag på Clogher Variety Market. Försäljare från båda sidor av gränsen slår upp sina tält och öppnar sidodörrarna på skåpbilar för att sälja sina varor. Från Strabane har bonden Wilson Fulton kommit för att sälja sina produkter, såsom han gjort i 17 år. Hans hus ligger 50 meter från republiken och han passerar gränsen tre eller fyra gånger om dagen.
– Jag kunde aldrig tro att det kanske ska bli en gräns här igen. 90 procent av min handel är med Irland och de flesta kunderna här är från republiken. Blir det en gräns är jag rädd att det är över för mig som bonde, säger Wilson medan han lyfter ner säckar med potatis till en kund.
Likt många andra bönder har Wilson mark och djur på båda sidor. Bönderna och deras djur och produkter passerar ständigt gränsen. En fjärdedel av all mjölk som produceras i Nordirland processas i Irland och återvänder för försäljning. Ett mardrömsscenario för bönderna skulle vara höga tariffer på jordbruksprodukter i handeln mellan EU och Storbritannien. För en mjölkbonde på Nordirland skulle det inte längre vara värt att skicka mjölken till Irland.
– Om vi kommer undan med ett system som inte märks, något man bara kan köra förbi, skulle det vara okej. Men man vet aldrig med det här landet.
"Ingen kommer att korsa gränsen bara för att tanka."
Redan nu finns prisskillnader på grund av olika skattesatser och växlingskursen mellan euro och pund. Vissa företag lever på det och de enkla passagerna. Många åker från Nordirland för att tanka irländsk diesel, eller åt andra hållet för att handla säckar med kol till husuppvärmning i Nordirland. 21-årige Caolan Colton arbetar på sina föräldrars mack på den irländska sidan av staden Pettigo, som klyvs av nationsgränsen. Kunder strömmar in, men inte som för några år sedan. Då var det ofta kö långt ner längs vägen. När Brexit röstades igenom försvann hälften av kunderna med den hastigt ändrade växelkursen, och blir det en hård gräns så tror Caolan att det kan vara slutet för macken.
– Ingen kommer att korsa gränsen bara för att tanka, så då får vi kanske stänga. Men det är inte bara vi som påverkas. Det är många här som pendlar till norr för att jobba, säger han.
Själv studerar han i Belfast och vill stanna där. Idag åker han varje helg hem till Pettigo, och tror att även om Brexit inte kommer leda till en återgång till det gamla våldet, får det stora konsekvenser. De flesta i staden lever sina liv i två länder. Där gränsen en gång tydligt skar av High Street står nu sex korta stolpar. Stadens tullstation står tom och dess tjocka gröna färg flagar från plåtfasaden. Ska den tas i bruk igen? Ingen vet.
I nordvästra hörnet av gränsen ligger Derry, eller Londonderry, beroende på om man använder det irländska eller brittiska namnet. En segregerad stad med blodiga söndagen 1972 i ständigt aktuellt minne. Här bor Stephen Kelly, chef för Nordirlands tillverkningsindustrins intresseorganisation som representerar 5500 företag. Hans slutsats är att det inte är några ekonomiska fördelar för Storbritannien att lämna EU. Men istället för att se en gräns hoppas han att Nordirland kan fungera som en bro mellan EU och Storbritannien.
– Ordet gräns har en negativ laddning. En gräns stoppar rörelse och vi har väldigt negativa minnen av en gräns här. Så hur vänder vi något negativt, en svår existentiell utmaning, till något positivt? För oss handlar det om att tänka på Nordirland som något separat. Om vi på Nordirland är själviska och modiga så kan vi skapa fantastiska ekonomiska förutsättningar här.
7700 företag på Nordirland har handel med syd jämfört med de 6900 som har handel med Storbritannien.
– Anledningen att det ser ut så är 20 år med öppen gräns. Jag själv har korsat gränsen två gånger idag. En gång för att tanka och en gång för att spela golf. Gränsen existerar inte i våra liv längre, säger Stephen.
Från delningen av Irland 1921 fram till fredsavtalet 1998 omgavs gränsen av ständig konflikt och hundratals dödsoffer. Den föreslagna lösningen för att kontrollera gränsen med kameror blir kostsam med över 300 gränsövergångar, och tanken på kameror väcker starkt motstånd nära gränsen. Enligt polisen kan alla fysiska objekt bli måltavlor.
– Staten skulle bli tvungna att skicka säkerhetspersonal för att skydda allmänna egendomar och konflikten skulle åter vara i gång. Att förhindra det är den stora utmaningen, säger Stephen, som trots oron väljer att tänka på en bro och inte en gräns.
– Det är ju det företagande handlar om, att se möjligheter i kriser.
Text och foto: Mattias Lundblad och Johannes Frandsen