Öppet brev till kvinnomisshandlaren Carl Adam Tillberg

D et är nästan på pricken tio år sedan jag skaffade Facebook. Det var en rätt annorlunda plattform då. Man la till varenda bekant man haft sedan lågstadiet och var noga med att bara adda sådana man faktiskt träffat och pratat med. Tio år senare känns det snarare tvärt om: högstadiekompisar man aldrig hade något gemensamt med åker ut, främlingar man aldrig pratat med men som kan vara vettiga att ha i ett framtida nätverk åker in.
Ens närvaro och kontakter på sociala medier är en alldeles egen ekonomi. Lägg det senare på minnet.

Då, 2008, hörde du till en av alla de bekanta jag addade lite på måfå. Vi hade inte pratat på säkert tre år, vilket på den tiden ändå motsvarade en fjärdedel av hela ens medvetna liv, men alla skulle med så in i vänner-listan skulle du också. Det spelade ju inte så stor roll om man faktiskt hade varit vänner eller inte, varje bekantskap räknades. Det var trots allt status med långa vänlistor då. Lägg också detta på minnet.

Jag skriver det här till dig, Adam, eftersom jag fortfarande har kvar dig i min vänlista. På Facebook har jag då och då fått en glimt av dig under tio års tid. Jag skriver också det här till dig eftersom du och jag påbörjade våra mediekarriärer under samma tid och på samma plats. Det var så vi träffades och anledningen till varför jag alls addade dig.

Vi satt båda i Norrköpings Tidningars barn- och ungdomsredaktion. Jag var runt 15, du ett år äldre. Det var alltså kring samma tid som du misshandlade din första flickvän.

Det har gått ett halvt liv sedan dess. I dag jobbar jag som chefredaktör. Du jobbar med att bygga upp en offentlig plattform för dig själv i egenskap av (tidigare) kvinnomisshandlare.
Du gör det för att kunna hjälpa andra i din sits att söka hjälp, säger du. Du säger att du ångrar det du gjort mot kvinnorna du slagit, våldtagit och förnedrat. Du har bett om ursäkt och du fortsätter att be om ursäkt till dem som ”eventuellt mår dåligt av att se dig uttala dig i media om dessa svåra frågor.”

Norrköping är inte en särskilt stor stad. Jag har träffat kvinnor du har misshandlat, även om jag inte visste något om det förrän jag såg ditt ansikte på Nyhetsmorgon förra året då du så att säga ”kom ut”.
Jag har varit i samma rum som dina offer. Kanske har vi till och med varit vänner, utan att jag någonsin visste vad du utsatte dem för. Jag undrar vad du gjorde mot din första flickvän efter att du gått hem från redaktionsmötet som vi båda satt på. Var jag bekant med henne också?

En sak jag ändå vet är att dina offer inte vill att du ska vara ute i media och tala om övergreppen du utsatte dem för. Några av dem berättade det anonymt via bloggar och media sist du stod i rampljuset. Några har också varit ute nu.
Det faktumet är det främsta skälet till varför jag skriver det här till dig, Adam.
För i och med att du fortsätter att sälja din historia, mot deras uttryckliga önskan, så vet jag att dina rop efter förståelse och dina uttryck för ånger är falska. Vill du på allvar ta ansvar och sona för brotten du begått följer du dina brottsoffers krav.
Det är nämligen först och främst mot dem du har brott att sona. Inte mot offentligheten.

Din historia hjälper inte andra kvinnomisshandlare ens till hälften så mycket som den skadar de kvinnor du redan förgripit dig på. Med andra ord fortsätter dina övergrepp, om än inte fysiskt. I den meningen är du fortfarande en brottsling.
Dina brott mot dina tidigare flickvänner är något du fortfarande begår, du saknar fortfarande samtycket, du orsakar fortfarande trauma och förtvivlan.
TV4 och nu Sveriges Radio är dina medbrottslingar vare sig de haft uppsåt eller inte.

Det finns andra kvinnomisshandlare att intervjua. Sådana som man faktiskt kan kalla ex-kriminella. Där det gått längre tid sedan de slutade slå. Där traumat inte aktualiseras igen så fort deras ansikten syns i rutan eller deras röst hörs över etern. Personer som till skillnad från dig suttit i fängelse och avtjänat sina straff för misshandeln de begått. Men framförallt: sådana män vars tidigare offer har gett samtycke.
Du hör inte dit, och det vet du om. Ändå fortsätter du. Alltså måste det vara annat som driver dig.

Jag har följt ditt liv från dess absoluta ytterkant sedan året du började förgripa dig på kvinnor. När vi tog våra första stapplande skribentkliv ut i offentligheten drömde du om att bli skönlitterär författare. Jag tyckte skrivande var kul, men fattade inte riktigt journalistik och drömde mest om att bli tatuerare för det verkade ballt.

Genom tio år har dina nya projekt lite då och då seglat förbi i mitt Facebook-flöde – alla offentligt orienterade inom kultur eller media. Allt följt av något enstaka pressklipp. Regissörsprojekt, skådespeleri, ditt produktionsbolag AngelWorks för film. Två-tre journalistgig på mindre lokala nättidningar.
Poddprojektet om ditt missbruk.

Det där rampljuset. Prestigen. Drömmen om framgång. Bekräftelsen det kan ge. Projekt efter projekt. Försök efter försök. Nu har du hittat något som kanske fungerar. Som följer medielogiken och morgonsoffornas mest älskade tematik: svärta, skuld, ånger, botgöring. Lagom kontroversiellt också, vilket genererar tittarsiffror.

Det finns ingen skam i att söka framgång och önska sig bekräftelse. Det drömmer nästan alla om och många, liksom jag själv, försöker och kämpar på. Skillnaden är att alla inte går över lik. Och om din ambition nu genuint är att sluta orsaka skada så måste du välja ett annat projekt än detta. För att sluta vara en brottsling måste du sluta sälja din historia om dina brott.

Du säger att du inte tjänar några pengar på detta, och det är nu du ska komma ihåg det första jag skrev: närvaron och kontakterna på sociala medier är en alldeles egen ekonomi. Lyckas man kan det ge socialt och kulturellt kapital –- det du kanske mer än allt alltid velat ha. På sikt kanske pengar, men det är inte det primära. Det handlar om status. I slutändan det många ändå vill att pengar ska ge.

Du säger att du inte vill bli känd. Ditt Facebook-flöde hävdar annorlunda.
Framförallt säger du att du vill ha förlåtelse. Dina handlingar säger motsatsen.

Det finns ett sista skäl till varför jag skriver det här till dig, Adam.
När vi satt där på redaktionen som tonåringar var jag lite förtjust i dig. Du var äldre och gick på medieprogram på gymnasiet medan jag inte slutat högstadiet än. Du var lite svår och mystisk med Strindbergambitioner.

Tacka gudarna för att gothrockiga tatueringssugna tjejer inte var din typ. En invit från dig hade räckt och jag hade kunnat bli ditt nästa offer. En ny tjej att slå. En ny kropp att våldta.
Jag undrar var jag hade varit då. Hur annorlunda mitt liv hade kunnat bli – om jag hade varit din typ. Vad jag hade känt om jag sett dig sälja vår historia på bästa sändningstid?

Och jag tänker på dina faktiska offer. På hur deras liv hade varit, och på alla trauman de hade sluppit, om de inte heller hade varit din typ.

Det här är nog det första jag har skrivit till dig, Adam.
10 år på Facebook utan någon som helst interaktion jag har ett minne av.

Jag hoppas jag har lärt dig något, för det här kommer också bli det sista jag skriver till dig.
När detta publiceras har jag tagit bort dig som vän.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör och ansvarig utgivare för Frihet.se. I tonåren frilansade hon som barn- och ungdomsreporter på den nu nedlagda Popcorn-redaktionen på Norrköpings Tidningar.