Otillräckliga skolsatsningar i budgeten

D et är höstbudgetsäsong, politikårets höjdpunkt. Förra veckan gjorde Magdalena Andersson den klassiska 400-meterspromenaden från Finansdepartementet till Sveriges riksdag för att lämna över regeringens budgetproposition. En budgetproposition som kritiserats likt få andra.

Jag tycker att mycket av kritiken har varit berättigad. För en socialdemokrat finns det nämligen mycket att vara besviken på i budgeten. Värnskattens avskaffande, som även är det dyraste förslaget, är kanske det mest smärtsamma av allt. 6 miljarder läggs på att göra de rika rikare. Det är enbart och endast en dålig reform. Att se en socialdemokratisk regering genomföra den gör naturligtvis ont ända in i själen.

Att Liberalernas och Centerpartiets nyliberala ekonomiska politik har satt sina spår på budgeten är tydligt att se. Men med det sagt är såklart inte allt i budgeten helt vedervärdigt. Bankskatt till förmån för försvaret, investeringar i landsbygden och satsningar för bekämpning av rasism är tre positiva exempel. Även anslagen till klimatarbetet höjs kraftigt (även om anslagen fortfarande inte är tillräckliga för att nå klimatmålen).

”Men välfärden då?” är frågan som många ute i Sveriges stugor förmodligen frågar sig. Hur mycket går till att Sveriges sjuka ska få bättre vård? Till att Sveriges lärare ska få fler kollegor och eleverna ska få mer kunskap? Hur mycket läggs på att farmor och mormor ska kunna leva ett bra liv på äldreboendet? Svaret är: inte tillräckligt.

Det som gör mig mest besviken är hur lite pengar som läggs på skolan. För på det området var det något riktigt bra på gång under Regeringen Löfven I. I slutet av den förra mandatperioden kunde vi konstatera att den svenska skolan hade stärkts. 28 000 fler arbetade i skolan jämfört med när regeringen tillträdde, skolresultaten hade ökat i en rad internationella mätningar, lärarlönerna hade höjts, undervisningstiden i matte och idrott utökats, möjligheten till läxhjälp förbättrats… Listan på sunda reformer kan göras ganska lång. Det kändes tillochmed som att hela skoldebatten började skifta i en mer sossig riktning. Vår främsta talesperson på området, Anna Ekström, blev etablerad som den överlägset tyngsta rösten i skoldebatten och idéen om den jämlika kunskapsskolan vann mark.

En viktig anledning till den positiva utvecklingen i skolan, kanske den allra viktigaste, var att de generella statsbidragen höjdes. Kommunerna fick välbehövda tillskott av pengar och kunde helt enkelt använda dessa pengar till att satsa på skolan.

I 2020 års statsbudget finns visserligen ett par satsningar på skolan. Dessa ska inte förringas. Men stora nya tillskott till Sveriges kommuner, varav många går på knäna ekonomiskt, lyser med sin frånvaro. Inte ens i närheten av tillräckligt mycket ges. Resultatet kommer förmodligen bli att flera kommuner tvingas ge mindre pengar till sina skolor.

Även om den svenska skolan förbättrades under förra mandatperioden så kvarstår stora utmaningar. En rejäl ojämlikhet finns, skolresultaten är fortfarande svaga ur ett historiskt perspektiv och det finns en akut lärarbrist. I en sådan situation bör en socialdemokratisk regering lägga fram en budget vars satsningar garanterar att ingen kommun tvingas göra stora nedskärningar i skolan. En sådan budget hade varit vad eleverna förtjänat, vad professionen efterfrågat och vad Sverige behövt.

Sebastian Rasmusson, SSU:are och S-debattör från Uppsala