Opinion
Paulus visar vägen – klimaträttvisa efter kollapsen
Vad gör vi ifall domedagsprofetiorna om klimatet slår in? Frihets Nils Forsén undersöker klimatfrågan i en artikelserie på tre delar. Tredje delen handlar om ångesthantering – och hur socialismen borde förhålla sig till civilisationens kollaps.
M in klimatångest är två år gammal. Det var sommaren 2018 som på allvar fick oron att börja sprida sig i kroppen. Det var så jävla varmt. För varmt. Skogsbränderna härjade i Sverige.
Den stundande valrörelsen tog en paus – det var krisläge i landet. Flygplan från andra europeiska länder kom till undsättning. För några veckor handlade allt om bränderna. Och jag började för första gången känna tvättäkta skräck över den framtid som väntar oss. Torkan under sommaren 2018 var ju bara en liten föraning om vad som väntar i och med den globala uppvärmningen.
Det var som en uppenbarelse. Ett uppvaknande. Klimathotet finns verkligen, och det stirrar på oss med vredgad blick.
Efter den stekheta sommaren kom hösten. I oktober 2018 släpptes en uppmärksammad rapport från FN:s klimatpanel IPCC, som varnade för att en global uppvärmning som överskred 1,5 grader skulle bli mer katastrofal än man tidigare trott. Isarna smälte snabbare och extremvädret hotade snarare. Johan Rockström, professor i miljövetenskap, deklarerade i svenska medier att vi hade tio år på oss att upphöra med utsläppen.
Min klimatångest tilltog.
Vi har idag inte en chans att klara 1,5-gradersmålet: inte ens om vi över en natt stoppar alla utsläpp. Det säger rapporter från både Vita huset och Världsbanken. Jonathan Jeppsson liknar det i boken Åtta steg mot avgrunden vid att stänga av en ugn. Värmen finns kvar ett tag efter avstängningen. I fallet med jordens atmosfär har det blivit försent att slå av ugnen för att undvika 1,5 graders uppvärmning.
Men det finns såklart grader även i vårt helvete. Självklart är två graders uppvärmning att föredra framför tre. Och tre framför fyra, och så vidare. Det som gör att skräcken tilltar är ekosystemens återkopplingsmekanismer. En smältande is smälter snabbare av själva smältandet. Mindre vit snö innebär att mindre ljus reflekteras, vilket innebär att havet absorberar mer värme, vilket innebär att isen smälter i ännu snabbare takt.
”Kommer civilisationen rasa samman?”
I botten av klimatångesten ligger den där hemska tanken och gnyr: När har vi tappat greppet om utvecklingen? Kommer jorden bli självuppvärmande? Finns det sedan ingen återvändo?
Kommer civilisationen i så fall rasa samman?
En som argumenterar för att så är fallet är filosofen Roy Scranton, som skrivit boken Att lära sig dö i antropocen. Han menar att utvecklingen gått så långt, och de politiska möjligheterna att ställa om den fossildrivna kapitalismen från grunden är så små, att civilisationen som vi känner den redan är dödsdömd. Vi måste helt enkelt lära oss att leva med faktumet att vi är på väg att dö.
Som före detta soldat i Irak beskriver Scranton både död och civilisationskollaps med viss inblick i vad det handlar om. Han pekar på klimatförändringarnas kanske viktigaste sociala konsekvens: våldet. Extremväder, torka, havsnivåhöjningar och livsmedelsbrist är uppenbara grogrunder för våld och krig. Det händer redan. Och det kommer att eskalera.
Allt detta utgör problem för den som vill tänka och agera politiskt. Kampen för jämlikhet och klimaträttvisa tappar andan av tanken på att civilisationen, trots ansträngningarna, ändå ser ut att falla samman. Därför får klimataktivismen lätt en aura av naivitet. Framtidstron kräver ett visst mått av förnekelse. Alternativet till förnekelsen är inte så mycket bättre: domedagsprofetior och pessimism leder till handlingsförlamning. Klimataktivismen hamnar i en rävsax.
Scranton uttrycker sig i vaga ordalag om hur han anser att man rent praktiskt ska lära sig att dö i antropocen (den geologiska epok där mänsklig aktivitet påverkar hela jordens ekosystem). Han föreslår att vi slutar leva i det digitaliserade nuet och istället läser gamla grekiska filosofer, ungefär. Att vi vårdar minnet av de döda för att föra vidare den humanistiska idétraditionen till den lilla skärva av mänskligheten som finns kvar under kommande sekler.
Scrantons förslag är vackert, men otillräckligt som motståndshandling mot den fossilkapitalism som för oss mot undergången. Men det finns andra antika röster som ropar på oss med sin visdom. Själv vänder jag mig till aposteln Paulus för tröst och inspiration. Men inte så mycket religiös eller andlig sådan, utan politisk.
På väg till Damaskus drabbas, enligt sägnen, den fariseiske juden Saul av en uppenbarelse. Jesus Kristus står framför honom och utropar ”Varför förföljer du mig?”. Efter denna mystiska upplevelse gör Saul en helomvändning. Efter att ha förföljt de Jesus-trogna judarna (ännu fanns ingen kristendom) blir han en av dem. För att markera sin nya identitet tar han sig namnet Paulus. Fast övertygad om att han fått ett särskilt uppdrag av Jesus kallar han sig för hedningarnas apostel. Han startar nya församlingar på vitt skilda platser i Romarriket och predikar Guds ord och den nya lagen – att leva ”i Kristus”.
Den där berättelsen har kommit till mig de senaste två åren, under mina år med klimatångest. Paulus blir omvänd av en uppenbarelse, Damaskusupplevelsen. Sommaren 2018 var min ekologiska Damaskusupplevelse. Det var som om jorden stod där, och utropade ”Varför förföljer du mig?”.
Paulus är den historiska gestalt som lägger grunden till det som ska bli kristendomen. Han levde och verkade i Romarriket, fast övertygad om att världen snart skulle gå under. Trots den nära förestående undergången tappade han och hans rörelse inte hoppet om att skapa jämlikhet här och nu.
I boken Den radikale Paulus försöker författarna Marcus J. Borg och John Dominic Crossan skapa sig en bild av den historiska personen Paulus teologi. De källor vi har är framförallt de av Paulus undertecknade brev som finns i Nya Testamentet. Men det är bara vissa av breven som verkligen är skrivna av Paulus själv, medan andra är efterhandskonstruktioner. Det gör det möjligt att försöka kartlägga hur Paulus gestalt har förändrats över åren.
Författarna delar upp Paulus i tre – den radikale, den konservative och den reaktionäre Paulus. Det är så kyrkan har transformerat honom genom historien. Den radikale Paulus är den autentiska historiska personen. I analysen framträder en bild av de tidiga församlingarna som en radikal sammansvärjning för jämlikhet. ”I Kristus” skulle total jämlikhet råda – vilket innebar ett upphävande av såväl patriarkatet som slaveriet.
Man ska minnas att Romarriket var djupt patriarkalt och en slavekonomi. Att vilja motsatsen till detta var ingen liten sak. I sitt brev till församlingsmedlemmen Filemon säger Paulus att Filemon ska släppa sin slav fri, och möta denne som sin jämlike. Om alla i Romarriket hade gjort likadant så hade ekonomin kollapsat, eftersom imperiets produktion byggde på slavarnas arbetskraft.
Vad kan vi lära av den radikale Paulus? Dels behöver vi en kollektiv ekologisk Damaskusupplevelse. Vi kan också inspireras av Paulus själva mind set. Den politiska dimensionen av de tidigaste judisk-kristna församlingarna bär på ett radikalt jämlikhetsbudskap. Att kalla Jesus för Herre och Guds son var ett sätt att formulera sitt motstånd mot Romarriket, genom att använda samma begrepp för sin egen ledare som romarna använde om kejsaren.
Församlingarna tycks ha resonerat ungefär såhär: Det romerska imperiet faller samman av sin egen förljugenhet – det förintar sig själv genom sin ondska. Vi ska göra motstånd genom att leva som dess motsats. I jämlik gemenskap.
De var domedagsprofeter och optimistisk motståndsrörelse samtidigt.
”Sätter sig inte ner och väntar på domedagen”
Om vi ställs inför att den kapitalistiska civilisationen faller samman, så kan vi ändå göra motstånd genom att leva som dess motsats. En ekosocialism som inte förnekar kollapsen, men inte heller lägger sig platt inför den. Det vore ett sätt att dö i antropocen.
Nu invänder du kanske att Paulus, precis som alla troende, höll modet uppe på grund av sin tro på ett liv efter detta. Hur ska alla vi som inte tror på ett paradis efter döden kunna förlika oss med tanken på civilisationens fall?
Men poängen är att Paulus församlingar – trots tron på ett paradisiskt liv efter kollapsen – gör motstånd mot det rådande samhället här och nu. De sätter sig inte ner och väntar på domedagen. De försöker bygga ett alternativt samhälle i denna världen, trots övertygelsen om denna världens snara undergång. Det är en attityd vi kan inspireras av politiskt.
För om vi ska undvika våldet och förtrycket – trots en värld av ökande resursbrist, havsnivåhöjningar, extrema orkaner och bränder – måste vi leva i jämlik gemenskap. Det är i grunden en fråga om ekonomiska strukturer och hur ett samhälle organiseras. Klasslös egendomsgemenskap är en förutsättning för varaktig fred.
En slags paulinsk (men sekulär) socialism är mitt förslag inför klimatapokalypsen, om den kommer. Ett mind set som innebär fortsatt kamp för jämlikhet och klimaträttvisa, utan att behöva förneka att civilisationen är på väg att rasa samman.
Resursmässig knapphet, hårt arbete för överlevnad och konstant extremväder blir lättare att uthärda i jämlik gemenskap än i fascistiskt kaos. Om allt slutligen skiter sig så har vi ändå försökt. Om allt slutligen skiter sig så förtjänar ändå den mänskliga civilisationen att gå under i jämlik gemenskap istället för i våld, krig och förtryck.
Om de värsta tänkbara scenarierna slår in så blir slutet åtminstone gott. Då blir socialismen mänsklighetens palliativa vård.