Politikernas macho-utspel kommer inte lösa gängkriminaliteten

M en samhället verkar ha ett problem.
Man verkar nämligen inte få föreslå en enda rationell politisk lösning längre.

I stället är det de gormigaste förslagen som når fram i medieflödet. Högre straff, förbud, hårdhandskar. Justitieministern skriver okvädesord på Twitter, MUF:s ordförande Benjamin Dousa slår snart rekord i antalet ta-i-med-hårdhandskarna-nu-då-alla-mesar-därute-artiklar publicerade i Aftonbladet.

Politiker tävlar med varandra i vredesutbrott som om politiska förslag lagda i affekt någonsin haft önskvärd effekt.
Minsta mening som ens antyder att kärnproblemet kanske inte kan lösas med batonger viftas bort som daltande och godhetsknarkande. Men snälla: som om kriminella inte vet att de blir av med sina fria liv om de åker fast redan som det är. Som om de inte dessutom vet att risken att åka fast är rätt liten. Som om vi inte vet att den där livstidsdömda skytten som vi till slut lyckades få fast ersätts av en ny två sekunder senare.

Så här har vi hållit på i ett par år. Trots det skjuts nu alltså mammor med barn.
Det är kanske dags att inse faktum nu: den här macho-linjen i den politiska debatten funkar inte.
Det enda den lyckas med är att vara hård, men den lyckas aldrig faktiskt lösa något.

Hårdheten döljer kärnfrågan, och det illustrerades kanske bäst i veckan av Moderaterna som nu vill utreda slöjförbud för att rädda unga kvinnor från förtryck. Men kärnproblemet är knappast slöjan. Kärnproblemet är förtrycket vissa unga kvinnor lever under på grund av sina hemmiljöer. Det problemet löses inte genom att lärare jagar tjejer i slöja.

Att fånga upp, ge stöd till och vid behov koppla in fler samhälleliga resurser till barn och unga i nöd löses bäst genom ökad vuxennärvaro. Och då inte en vuxennärvaro som bygger murar mellan sig och aktuella barn genom att hota med hemgång på grund av klädesplagg, utan vuxennärvaro som i skolpersonal som faktiskt har tid att vara närvarande. Då behöver lärartätheten öka. Då behöver kompetens i hedersförtryck öka. Då behöver den administrativa bördan minskas.

Det kostar skattepengar, låter långt mindre macho men är rationellt.
Samma saker är dessutom en del av lösningen på unga män som rekryteras in i gängmiljöerna. Lärare och även till exempel ledare i den lokala idrottsföreningen kan vara dessa mäns enda kontakt med samhället utanför de kriminella nätverken före polisen kopplas in.

Dessa yrkeskårer och ideella är de enda som tidigt kan koppla in socialtjänst om andra insatser inte räckt till.

Redan på 90-talet sedan larmades det om att vi skulle stå i exakt den här situationen om politiken inte gav mer resurser till socialtjänst och övriga samhälleliga resurser.

Inget gjordes då, och de som larmade fick rätt.

I dag säger polis, socialtjänst, lärare och andra professionella som faktiskt jobbar med dessa frågor exakt samma sak.

Och förstå mig rätt: jag är inte för låga eller lägre fängelsestraff för organiserade kriminella. Men så som läget är i dag så kan inget högt straff i världen hindra nya kriminella från att ta de nuvarandes platser.

Man kan inte, som Benjamin Dousa, tro att man gör någon en tjänst genom att sälja in vredesfyllda debattartiklar till Aftonbladet samtidigt som man skär ner på bland annat ungdomsvärdar i den våldsutsatta stadsdelen där man själv är ansvarig.

Ska vi komma till bukt med gängskjutningarna behöver roten dras ur. Det hjälper inte att beskära trädet med motorsåg.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör och ansvarig utgivare för Frihet.se