Punken – rött motstånd eller vit makt?

1 8:47: Handen. En vanlig pendeltågsförort två mil söder om Stockholm, där kvarterspubarna stänger innan klockan tio och där sömniga pizzerior är ett levande inslag i vardagen.

Uppe vid rulltrappan står punkentusiasten Linna 31 och väntar på mig.

-Nämen hallå där, det var ett tag sen ! Säger hon med en fredagstaggad röst.

Vi åker till Gula Villan, en legendarisk träkåk som representerat den svenska punk och rockscenen sedan 1990. Arrangörerna bakom helgens två dagars konsert, Katja Nasiell 31 och Tellan Tellström 24 från Clueless Punx, riggar inför kvällens bravader. Även om månadens hätska partiledardebatt är det sista som snurrar runt i huvudet på dem så är Clueless Punx glasklara med vart de står på den politiska färgskalan.

– Vi är antifascister. Som arrangörer vill vi inkludera alla och tar därför starkt avstånd från sexism, rasism, homofobi och transfobi. Därför är vi noggranna med våra bokningar. Vi vill inte ha något förtryckande beteende på våra spelningar, säger Katja.

Både Tellan och Katja medger att punk-demografin generellt är ganska homogen när det kommer till hudfärg och könsrepresentation.

-Punkscenen är stor över hela världen men i och med att vita män automatiskt ges tolkningsföreträde när det gäller det mesta, så kan punken upplevas rätt så vit och snubbig, säger Katja.

Vidare menar hon att bristen på en varierad representation är problematisk.

-I kombination med punkens upproriska natur så är det inte svårt att tänka sig att den kan dra till en del lättkränkta män som hatar systemet och flirtar med rasistiska idéer. Men det är ingenting vi accepterar och det vet de om. Skulle det dyka upp människor som uttrycker rasistiska åsikter här så åker de ut, säger Katja.

Katja vill dock poängtera att det inte hör till vanligheterna, i alla fall inte när det kommer till deras egna krets.

– Just vår del av punkscenen verkar vara rätt förskonad från det, men jag är också vit, någon som inte är det kanske upplever saken annorlunda. Däremot har jag förstått att andra subgenrer har haft problem med mycket naziskins på spelningar.

Linna har nu anslutit sig till konversationen och vi addera till diskussionen.

Linna berättar att hon växte upp i ett arbetarhem utanför Stockholm. Den politiska medvetenheten och solidariteten med samhällets utsatta fanns tidigt där vilket också färgade av sig på familjens skivsamling.

-Mina föräldrar är gamla hippies och lyssnade på musik som tog stark ställning mot klassförtryck , kapitalism och orättvisor. Det smittade av sig och blev en av anledningarna till att jag drogs till punkens tydliga positionering för människor som knuffats ut i samhällets ytterkant.

Trots att hon numer är Haningebo sedan lång tid tillbaka var det längesen hon besökte villan.

– Livet har väl kommit emellan och bromsat ner konsertbesöken. Men ikväll är jag här för att återuppleva min fristad och visa DIG vad punk egentligen står för, säger Linna och ger mig en ömmande blick.

Sist hon var på konsert slutade det inte lika trevligt.

Vi backar bandet och går tillbaka några månader i tiden. Det är i början av februari och snön ligger tjock på gator och torg, stockholmsborna har gått i ide och än är det långt kvar till tropisk försommarvärme . Men det finns något att se fram emot. Boston-bandet Dropkick Murphys, ett amerikanskt punkrockband med irländska rötter som stolt burit arbetarklassens fana, gästar Stockholm. Linna har fått tag i två biljetter. Medveten om min nyfikna ådra bjuder hon med mig och min analytiska penna till spelningen.

Väl på Hovet får Linna tidigt konstiga vibbar av den synbart vita och mandsominerade publiken som väller fram mot ölkranarna

-Jag noterade ovanligt många skinnskallar, bombarjackor och sverigetröjor, vilket jag inte varit med om tidigare under deras konserter. Medan du var och köpte öl i baren började tre killar från Norrtälje snacka med mig och det blev snabbt tydligt att de var invandrarfientliga. Jag blev riktigt illa till mods, med tanke på att du var med, säger hon och sänker sin blick mot gräset.

Linnas oro visar sig vara befogad. Lite senare under kvällen får vi sällskap av ett annat buffligt gäng som kallar mig för några väl valda ord.

-Hörrudu din jävla fitta! Vad gör du här! Varför tar du inte och flyttar härifrån, skriker en av männen åt mig.

Kvällen blir inte som vi hoppats på. Men den väcker frågor och tankar om punk-genrens politiska kompass och ställningstagande. Hur kommer det sig att ett antifascistiskt band som tydligt tagit avstånd från Trumps främlingsfientliga politik kan attrahera så många pro-nationalistiska fans till sin spelning. Hur ser kopplingen mellan punk och vitmakt-publiken ut och hur aktuell är musikgenrens anspråk på antifascistiska ideal?

Låt oss kika i historieböckerna.

Punkrörelsen bildas i slutet av 1970-talet som en protest mot behandlingen av de arbetslösa i Londons fattiga förorter. Det brittiska bandet Sex Pistols pekar snabbt vägen för punken med sina trasiga kläder som de bär i protest mot en äldre, elitistisk och förtryckande generation . Med låtar som God Save the Queen och Anarchy In The UK ger de både Queen Elizabeth och den rådande regeringen en ordentlig känga som reaktion på unga människors sociala misär, ekonomiska otrygghet och stulna framtidstro.

En av dem som var med under rörelsens förstadium är musikjournalisten och Arena-grundaren Per Wirtén.

-Jag fann punken i samband med att jag blev socialistiskt aktiv som 20- åring.  För mig blev musiken och livsstilen ett uppror mot ett samhälle i förfall som inte tog sociala problemen på allvar. Punkband som Sex Pistols och The Clash ville riva ner strukturer, vilket tilltalade mig och andra som kände sig svikna av omvärlden. Punkens estetik och svarta klädkod blev ett sätt för mig att uttrycka min sorg över en deprimerande och hopplös tillvaro.

I början av 80-talet förändras samhällsklimatet, hårda högervindar blåser över Europa. I England är arbetslösheten rekordhög och när den konservativa premiärministern Margareta Thatcher sätter likhetstecken mellan invandring och ekonomisk kris, uppstår en social oro och politisk splittring inom arbetarklassen. Nazitiska rockband som Skrewdriver med sångaren Ian Stuart Donaldson i spetsen inspireras starkt av punksoundets ilskna och medryckande effekt. Tillsammans med andra nationalistiska band lyckas han aktivera unga arga män ur arbetarklassen och få dem att rikta sin ilska mot pakistanska communities och andra utsatta minoritetsgrupper i England.

Även i Sverige nästlar sig högerextremismen in i punkens korridorer.

Vitmaktbandet Ultima Thule bildas 1982 och influeras i likhet med Skrewdriwer av punkens provocerande attityd och hårda estetik. De gör den första skinheadskivan i landet, Sverige, Sverige, fosterland, som sponsras av rasistorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Schlagerkungen och dåvarande partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson signar bandet 1993 och följaktligen blir Sverige det land som producerar mest vitmaktmusik i världen.

Enligt Per Wirten råder det dock ingen tvekan om vart den RIKTIGA punken står politiskt.

• Den står helt klart till vänster och har alltid burit på tydliga anti-rasistiska värderingar som lider med de människor som har det allra svårast i samhället. Visserligen är både punken och rockmusiken manligt kodade miljöer vilket kan dra till sig våldsbenägna personer med fascistiska och militanta anhängare, men det är inget unikt för punken. Det förekommer i alla sfärer som representeras av en överhängande manlig och vit publik, förklarar Per.

Gula villan 20.30

Heltatuerade kroppar, svarta Levis-jackor, nitade jeansvästar, asymmetriska frisyrer, näspiercingar och eldfärgat hår har hittat hem till villan och det går att ta på den upprymda stämningen i luften.

-Nu börjar spelningen, ropar Katja och i nästa sekund forsar folk mot scenen.

Jag och Linna följer efter.

-Titta Odessa! Där har du en en Moshpit, säger hon och pekar mot ett gäng som flyger åt alla håll och kanter.

Någon hissas upp i luften, en annan faller ner som ett torn i publikhavet. Mitt i vimlet finns Pablo Osario 29 år. Han har åkt hela vägen från Uppsala och är här för att se några av sina favoriter.

-Jag har alltid känt mig trygg här, det är bra folk som anordnar, vilket motiverar mig till att åka så långt ut. Tyvärr har jag råkat ut för en del rasister på Oi-spelningar( en subgenre till punken), men nu håller jag mig helt borta från deras spelningar.

Pablo tycker att fler arrangörer borde lyfta fram band med annat ursprung och vara mer konsekventa när de göra sina bokningar.

-I Latinamerika och Chile där jag kommer i från är punken också populär,  men vi får sällan synas eller ta plats, vilket är jävligt synd. I USA har det blivit lite bättre . Där finns till exempel Los Crudos. Ett punkband som vägrar sjunga på engelska. De har verkligen satt Latinopunken på kartan vilket gör att jag som chilenare känner mig inkluderad.

Konserten lider mot sitt slut och Pablo skyndar sig för att höra sista akten.

För Linna börjar det blir dags att röra sig hemåt.

-Vilken härlig kväll, så skönt att vara fredad från massa hat, säger hon hoppfullt innan vi skiljs åt.

En röd solnedgång har trillat ner från himlen, kanske är det ett politiskt tecken, kanske bara en vacker slump, men en sak är klar. I Gula villan leven punken och antifascismen arv vidare.

Text och foto: Odessa Fardipour, frilansjournalist