Recension: Gripande men grunt om rasism

D et är tidigt nittiotal i USA:s söder och rasismen pumpar fortfarande ur unionens hjärta. I fängelset sitter Johnny D, en fattig svart man anklagad för att ha mördat en ung vit kvinna, i väntan på ett möte med elektriska stolen. Bevisen är vaga men polisen övertygad och tiden för Johnny D håller på att löpa ut. Samtidigt kommer en ung, stilig svart man till södern. Han vill använda sin juridikexamen från Harvard för att hjälpa folk – frågan är om han kan hjälpa Johnny D? När Stevenson börjar se över bevisen inser han att Johnny D inte bara är oskyldigt anklagad, utan det finns också starka krafter i samhället som vill se dödsstraffet verkställas – till varje pris.

Historien om advokaten Bryan Stevenson, Johnny D (egentligen Walter McMillan) och en rad andra personer i Just Mercy kommer från Stevensons självbiografi med samma namn – filmen är alltså baserad på verkliga händelser. Bryan Stevenson fyllde 60 förra året och har under sin karriär som advokat hjälpt dödsdömda fångar till rättvisare domar. Ett av hans första fall var det med Johnny D.

Först och främst: Stevensons insats för oskyldigt eller felaktigt dödsdömda är verkligen en rättvisans bragd. Och att något sådant ens kan hända, så nära vår tid, är svindlande: det gör ont i magen av tanken på att detta utspelade sig -93. Samtidigt som en man utsätts för en modern variation av lynchning är kulissen den av min egen barndom, ett årtionde klätt i stora glasögon och större frisyrer – så nära i tid var det. Inte under KKK:s storhetstid under 20-talet, inte som en motreaktion på medborgarrättsrörelsens framsteg under 50-talet: utan för inte ens trettio år sedan.

Det är alltså smått omöjligt att inte bli gripen av den här historien. Ett rättegångsdrama där man aldrig vet vad som kommer att hända, eftersom själva rättsgrunden fallet ska vila på är genomruttet.

Men i den här typen av idealiserande historier är det lätt att hamna i en sirapsfälla: där emotionella tal, förutsägbara one-liners och tillrättalagda repliker lämnar en med Disneysockret riktigt knastrande mellan tänderna. Den fällan trampar tyvärr Just Mercy i. Alla inblandade verkar ha närmat sig historien med en osund respekt och därför inte har vågat ta ut svängarna på ett sätt som hade gynnat berättandet – vågat gå djupare, råare, mindre moralistiskt. Tankarna förs osökt till Oscarsvinnaren Green book, som led av samma sockersjuka.

Trots det lyckas skådespelarna och historiens inbyggda genomslagskraft bära upp filmen nog att ta sig ur fällan. Särskilt Jamie Foxx fångar kasten mellan hopp och förtvivlan på ett hjärtknipande sätt. Den kanske lite väl stora respekten för historien är inte bara filmen till last, utan det rättvisepathos som driver den är – om än bombastiskt – också grundat i en genuinitet. Att vi än idag diskuterar #oscarsowhite och behöver rörelser som Black Lives Matter visar också på den här typen av filmers betydelse.

Just Mercy är odiskutabelt sevärd, om inte annat så för att få den påminnelse vi borde ge oss själva om rasismens inneboende jäklighet så ofta vi bara orkar.

(Men vill man se något med lite mer tuggmotstånd i samma genre rekommenderas Spike Lees fantastiska BlacKkKlansman).

Just Mercy

Längd: 2 h 17 min

 Regi: Destin Daniel Cretton

Skådespelare: Michael B. Jordan, Jamie Foxx, Brie Larson, Tim Blake Nelson med flera

Just Mercy har premiär den 17 januari.