REPLIK: Identitetspolitiken hjälper oss nå vår röda dröm

I dentitetspolitik är ett samlingsbegrepp för antirasistiska idéströmningar, hbtq+ teorier och feministisk idéutveckling. Det är ett begrepp som ofta används för att beskylla människor för att splittra, när allt i slutändan handlar om pengar och makt.

Tiderna förändras och vår rörelse avspeglar samhället som det ser ut idag. Vi har invandrare, hbtq+ personer, kvinnor och människor med olika tro. Ett multikulturellt samhälle är bra, det är därför riktigt bra att vi har en multikulturell rörelse. I denna rörelse av olika människor växer även andra frågor fram. Som icke-vitas rättigheter utifrån en antirasistisk tolkning, hbtq+ personers existensberättigade samt kvinnors rätt till sin kropp. Dessa frågor avfärdas i alltför många sammanhang som identitetspolitik. Men det är saker som påverkar människors liv, varje dag.

Kimberele Crenshaw har skrivit en avhandling, ”Mapping the margins”, om just identitetspolitik och vad den betyder för minoriteter världen över. Hon skriver: ”Moreover, ignoring differences within groups frequently contributes to tension among groups, another problem of identity politics that frustrates efforts to politicize violence against women. Feminist efforts to politicize experiences of women and antiracist efforts to politicize experiences of people of color’ have frequently proceeded as though the issues and experiences they each detail occur on mutually exclusive terrains”.

Precis som Crenshaw, som har forskat i ämnet, säger är det farligt att ha okunskap om att människor är annorlunda och deras förutsättningar är inte detsamma. Arbetarklassen är ett diffust begrepp, speciellt i identitetspolitiksdebatten. För att prata om arbetarklassen utan att skapa sig en intersektionell förståelse för hur klass, hudfärg, härkomst, sexuell läggning och kön hör ihop med klass är att missa målet om det ekonomiskt jämlika samhället.

Det debattörerna gör är att använda en argumentation som menar att det är en slump att arbetarklassen i storstäderna till största del består av icke-vita personer.  Det finns strukturell rasism och den måste bekämpas, identitetspolitik hjälper oss att kunna organisera oss för att uppnå det vi alla vill åt – den ekonomiska jämlikheten.

Den valanalys som debattörerna refererar till är inte en sanning. Det är en åsikt. Det som behöver förstås är att vi låter borgerligheten definiera vad identitetspolitik är. Aborträtten avfärdades som identitetspolitik, likaså avfärdades förbud mot nazistisk organisering som identitetspolitik. Vi måste äga begreppet för att uppnå ett jämlikt samhälle där alla ryms. Den ekonomiska makten är den viktigaste, men att säga att en frigörelse av arbetarklassen får slut på problem som rasism, homofobi och sexism är naivt.

Jag hade önskat att den här debatten lämnades kvar i 2016, men den verkar vara tillbaka. Det som splittrar vår rörelse är när vi försöker påvisa vad andra i arbetarrörelsen gör fel. Istället för att lära av varandra och skapa oss en förståelse för hur vi ska göra samhället bättre för alla så pekar vi finger.

Vi vill skapa ett samhälle där ortenkillen, den homosexuella tjejen och den vita mannen känner att de lever i ett tryggt och rättvist samhälle. Identitetspolitiken hjälper oss nå vår röda dröm om jämlikhet.

Lara Badinson är internationell ledare för SSU Stockholm.