REPLIK: Opposition skulle inte gynna S

H annes Arhammar Pakarinen skriver i Frihet att S regeringsbildning bara handlar om maktlystnad och att det vore bättre att S går i opposition. Jag håller inte med.

Den längsta hösten i svensk politik ser nu ut att gå mot sitt avgörande fredagen den 18 januari 2019 när Stefan Löfven väljs till statsminister. När jag lägger blicken på vad som sker kan jag inte hjälpa att tänka på alla de människor som kommer att påverkas. På alla de pensionärer som kan se fram emot en tryggare ekonomi. På alla barnfamiljer som kan se fram emot mer tid med varandra. På alla de som engagerar sig, och som kräver krafttag i klimatfrågan.

Men jag tänker även på eleverna som hamnar i kläm, för att vinsterna kommer före för vissa välfärdsbolag — eller på konsekvenserna av sänkta skatter för höginkomsttagare — för jämlikheten och för sammanhållningen i vårt land på längre sikt.

Det är ingen enkel situation, men om S säger nej till Januariavtalet, vad säger man då ja till? En liten, konservativ högerregering med stöd av en rörelse som kommer från bevara Sverige svenskt? En regering som driver igenom rena attacker på tryggheten för vanligt folk, på sammanhållningen, på klimatet?

Det är klart att drömscenariot vore ett socialdemokratiskt parti i första hand, eller en bredare vänster i andra hand, som samlar en majoritet bland väljarna. Nu är det inte så. Och det är vad vi har att förhålla oss till. Socialdemokratins påstådda högersväng handlar snarare om kompromisser med liberaler — inget annat. I regel gillar ju ingen de kompromisser där de fått ge. Men så fungerar det. Det vore konstigt om vi vore nöjda med allt.

Hannes Arhammar Pakarinen menar att det långsiktigt skulle gynna arbetarrörelsen att istället gå i opposition. Men vi vet inte att det skulle bli så. I Österrike har SD och Moderaternas systerpartier givit arbetsgivarna rätt att införa 12 timmars arbetsdag vid nyanställning — Socialdemokraternas opinionsläge är trots det fortsatt oförändrat.

Politik handlar till syvende och sist om den verklighet som vi ser i dag, och den som blir av den förda politiken. Det har alltid varit socialdemokratins väg. Bara några få gånger genom historien har S fått egen majoritet — alltid har partiet haft båda fötterna på jorden, öron och ögon öppna, beredda att ta ansvar. Jag tror att mina föräldrar och många andra runt om i vårt land hellre skulle föredra denna lösning än den M+SD+KD skulle drabba dem. Det är den faktiska, råa verkligheten — alldeles oavsett vad vi väljer att kalla ädelt.

Hellre detta än mardrömmen.

Hösten 2018 kommer att gå till historien. Efter en för Sverige historiskt lång period av oroligheter och gnabb ser den nu ut att få sitt slut. För mig har det varit historiskt också av ett annat skäl: det här var min första valrörelse. Och jag hoppas få kämpa för socialdemokratin i många år till. I ständig opposition mot orättvisor. Oavsett regering.