REPLIK: Socialdemokraternas språkkrav är lönlös symbolpolitik

D en 25:e april skrev Anders Nilsson ett inlägg till stöd för regeringens förslag att de nyanlända som inte deltar i svenskundervisning ska förlora sin ekonomiska ersättning. I korthet menar Nilsson att ett samhälle som präglas av mångfald måste kunna villkora välfärdstjänster med krav på motprestation. Ett centralt tema för Nilssons text är parollen Gör din plikt, kräv din rätt. Genom att göra sin plikt att studera svenska ska nyanlända få rätt till ekonomiskt stöd.

I grunden är argumenten rimliga. Alla måste vara med och bidra för att resurserna ska räcka. Ingen får skaffa sig fördelar genom att lura systemet – det riskerar att minska förtroendet för välfärdsstaten. Kunskaper i svenska språket är viktigt för att vara en delaktig samhällsmedborgare och för att ta sig in på arbetsmarknaden. Mot detta har jag inga invändningar.

Det jag däremot har problem med är hur obalanserade krav riskerar att skuldbelägga de redan utsatta. Det handlar inte om krav »ja eller nej« utan vi måste också granska vad kraven innehåller, vem som ställer kraven och mot vem kraven är riktade. Gör din plikt, kräv din rätt är fortfarande en hållbar princip, men den har omtolkats till att alltför hårt betona plikten.

Från början var den socialdemokratiska parollen Gör din plikt, kräv din rätt en framgångsrik mobiliseringskampanj. Gör din plikt – mot dina kollegor. Kräv din rätt – genom att gå med i fack och parti. Själva skyldigheten låg i att stå upp för varandra och gemensamt arbeta för sociala förbättringar. Relationen var jämlik mellan mottagaren och avsändaren av meddelandet. Kom med i ledet så ska vi tillsammans få det bättre.

Språkkravet saknar samma välmenande solidaritet. Rent praktiskt har förslaget ingen effekt då det sedan innan är möjligt att dra in ersättning för den som inte deltar i språkundervisning. Dessutom kan inte regeringens ansvariga statsråd, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, svara på om det är ett verkligt problem att folk skolkar från undervisningen. Förslaget har alltså mest ett symboliskt värde och budskapet är att regeringen kräver en hårdare arbetsinsats från de nyanlända. Som om de inte ansträngde sig tillräckligt.

Språkkravet riskerar att leda debatten i fel riktning. Istället för ytlig signalpolitik borde vi diskutera hur SFI-skolorna ska kunna anställa kompetent personal och hur de ska ges tillräckligt bra arbetsmiljö för att kunna förmedla individanpassad språkkunskap. Gymnasieminster Anna Ekström gör ett betydelsefullt arbete på området och vårbudgeten skjuter till medel för att stärka SFI-utbildningen.

Det reformarbetet är något som kommer göra verklig skillnad. Att tjata om symboliska plikter för de människor som redan genomgått helvetets alla prövningar är däremot lönlöst.