REPLIK: Vi behöver inte välja – förena queerfeministen och marxistbrodern

E n sak som är säker är att det i dag finns två olika läger. Du har dels vänstern som förespråkar ett intersektionellt och normkritiskt förhållningssätt, dels vänstern som förespråkar klasspolitik där aspekter som etnicitet, religionstillhörighet och könstillhörighet är ett borgerligt påfund som vill splittra oss. Frågan är om inte båda kan vara sanna samtidigt?

Jag har spenderat majoriteten av min tid på sociala medier i separatistiska Facebook-forum för att bredda min förståelse. Hur jag ska tänka normkritiskt, hur upplever människor som är tiotals steg lägre än mig i privilegiepyramiden sin vardag, hur jag kan få andrum för mina egna förtryck? Jag har även spenderat timmar med filosofisk litteratur som resonerar om allt från Karl Marxs historiska materialism till Antonio Gramscis teori om kulturell hegemoni. Frågan jag alltid återkommer till är var jag i egenskap av socialist, queer och intersektionell feminist får plats. Med andra ord – hur förenar jag klass och identitet i mitt sätt att föra den socialdemokratiska kampen?

Missförstå mig rätt – jag älskar att vår rörelse är fylld med allt från normkritiska queerfeminister till mina socialistiska bröder med Karl Marx som förebild. Jag älskar att ni alltid är dom jobbiga i klassrummet, jag älskar att ni vågar förstöra stämningen på fester med låg nivå och jag älskar att ni alltid är så förbannat envisa. Vad hade rörelsen gjort utan er?

Men som en åskådare som står ’’utanför’’ polariseringen så kan jag inte förstå hur och varför debatten måste handla om identitetspolitik eller klasspolitik. När har klasspolitik någonsin bedrivits utan identitetspolitik, och vad är identitetspolitik utan klasspolitik?

De postmarxistiska reaktionerna var ett resultat på hur den ekonomiska jämlikheten under hela 1800- och 1900-talet avancerades inom det nuvarande samhällssystemet. Den sociala rörligheten ökade för arbetarklassen. Men den sociala rörligheten avancerade inte för alla.Den kvinnliga rösträtten inrättades inte förrän 1921, romer var överrepresenterade i utredningen för vanvård 1920-1980, HBTQ-personer gick under en era av aktivism ut på gatorna och ockuperade Socialstyrelsen för att få bort sjukdomsstämpeln. Sverige är i dag ett av de bästa länderna i världen på vård men likt förbannat så är transvården idag så undermålig att transpersoner fortfarande är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Det enda syftet med de identitetspolitiska reaktionerna i den postmarxistiska eran handlade om ett tålamod som tog slut. Och det tålamodet är fortfarande slut. Ingen vill ’’stå på tur’’ i kampen för jämlikhet bara för att man inte tillhör den mest representerade gruppen i samhället.

Jag vågar vara så fräck att påstå att om alla filosofiska förespråkare för den ekonomiska jämlikheten hade tittat på identitets-debatten så hade de skakat på huvudet. När vi inom vänstern bråkar med varandra om hur vi uppnår jämlikhet och gör det genom att prata om identitet eller klass – då skrattar kapitalet hela vägen till banken medan Volvoarbetaren i Braås fortsätter bråka med den akademiska queerfeministien Att säga att vi enbart ska prata klass och lägga identitetspolitiken åt sidan är som att säga att man är färgblind när man pratar rasism. Samhället består av miljoner olika nyanser och skikt. Människor kommer alltid att vara olika. Och så länge inte någon med en knapptryckning lyckas radera alla fördomar i samhället så kommer vi aldrig att uppnå jämlikhet. Syftet med identitetspolitiken är att belysa en annan typ av maktstruktur än konflikten mellan arbetare och kapital. Identitetspolitiken finns som ett komplement till kampen om den ekonomiska jämlikheten. Det är liksom ingen nyhet att diskriminering på arbetsmarknaden sker eller att invandrarkvinnor tillhör den grupp med högst arbetslöshet.

Med olika identiteter kommer också olika intressen – av naturliga skäl. Men maktstrukturerna finns fortfarande där och de som har makt kan fortfarande driva igenom sin vilja trots motstånd. Men genom förståelse om klass kan de olika samhällsgrupperna förenas. Varför då inte lyfta att Volvoarbetaren i Braås har mer gemensamt med en nyanländ eller ensamstående kvinna än med den rikaste procenten?

Ojämlikhet går inte att besegra enbart genom klasspolitik och ojämlikhet kan inte bekämpas endast genom identitetspolitik. Queerfeministen och den marxistiska brodern behöver förenas. Och kanske blir denna förening svaret på hur vi stoppar Sverigedemokraternas framgång och den växande ojämlikhet vi ser i dag.

Agna Bešlija är statsvetare och medlem i SSU Kronoberg.