Robotar till trots – det löpande bandet är på väg tillbaka

E n sociologiprofessor berättade nyligen för mig att han under en introduktionskurs till ämnet brukar visa två filmklipp. Först det kända avsnittet från Charlie Chaplins ”Moderna tider” (1936) där Chaplins karaktär jobbar vid det löpande bandet. Den lilla luffaren har två enorma skiftnycklar i händerna och med ett knyck drar han åt muttrar på bandet. Plötsligt stannar det, men luffaren är så inkörd i sina rörelser att han fortsätter att dra åt osynliga muttrar i luften. Nästa scen är från komediserien ”The Office” (2001), ett kontor där ledan breder ut sig. Någon ligger och sover på sitt skrivbord, en annan kastar suddgummin på sin kollega. Ingen jobbar.

Detta är givetvis en illustration av två samhällstillstånd – industrisamhället och informationsekonomin. Det förra dominerade 1900-talet. De löpande banden ringlade sig som ormar i fabrikerna: skapade masskonsumtionen och spottade ut välfärdsstaten. Men det gjorde också människor till kuggar i ett maskineri. Det senare lever vi i idag, vårt samhälle är högspecialiserat och det är robotarna (eller möjligen kineserna) som grejar konsumtionsartiklarna. Vi är rika, mätta och högutbildade – men uttråkade.

Detta är den gängse bilden av hur samhället har förändrats under hundra år. Men stämmer den verkligen? Inte om man ska tro Mikael Nyberg. I sin nya bok Kapitalets automatik – Mänskliga robotar & systematisk dumhet argumenterar han för att det löpande bandet smugits in bakvägen i informationsekonomin. Den sönderstressade arbetaren kommer tillbaka med Foodora-väska på ryggen – industrialismen återuppstår i algoritmerna.

För oss som har hängt med i vänsterdebatten ett par decennier är detta inte något nytt. Redan 2001 kom Nyberg med den nydanande boken Kapitalet.se. Där vände han upp och ner på föreställningen om att vi gått in i ett postindustriellt kunskapssamhälle med kreativt arbete i nätverk och platta organisationer. I uppföljaren Det stora tågrånet från 2011 illustrerade han samma kritik med ett konkret exempel: hur avregleringen av SJ degraderat yrkeskunnandet och gjort planerad underbemanning till en del av affärsmodellen. ”Management by stress” kallade han det – ett uttryck som varenda socialist borde kunna på sina fem fingrar. 

Och nu är han alltså tillbaka igen, likt en arbetarrörelsens Dr. Phil, för att bota oss från vanföreställningar. Den här gången handlar det om myten om robotarna. Ni vet, de som ska ta över de ”enkla jobben” och med sina kalla gripklor förlösa det digitala samhället. Liksom på det löpande bandets tid sägs det att vi är inne i en ny fas av automatisering, då samhället tar ett språng. En utopi enligt vissa, en mardröm enligt andra. Att robotiseringen kommer, skriver Nyberg i inledningen, är visserligen inte en myt: men att den skulle rädda oss från skitjobben är – ja – ren bullshit. Nybergs poäng är att vi i debatten inte gjort någon skillnad mellan olika sorters framsteg; teknisk utveckling kan mycket väl gå hand i hand med sociala bakslag.

Men vad menas då med att löpande bandet kommer tillbaka? För att förstå det måste man begripa vad löpande bandet var, mer än ett produktionsverktyg. Det lanserades 1913 på Henry Fords bilfabrik, inspirerad av liknande anordningar i Chicagos slakteridistrikt. Tidigare hade arbetarna vid fabriken själva kunnat bestämma ackordet: jobbade man på kunde man ta en rast efteråt. Andra maskade om de kände sig risiga en dag (eller var förbannade på förmännen). Med det löpande bandet standardiserades arbetstakten, vilket i sin tur krävde koordinerade rörelsemönster. Minut efter minut, dag efter dag, kunde fabrikerna spotta ut samma mängd bilar. 1847 skrev Karl Marx – långt innan det löpande bandet var påtänkt – ”arbetet blir det levande, arbetaren ett dött ting”, vilket sätter fingret på det sociala bakslaget. Det löpande bandet var lika mycket en makalös teknik som ett sätt att kontrollera arbetskraften. Göra produktionen oberoende av vidsträckta yrkeskunskaper så att de anställda kunde bytas ut om de trilskades. Så säkrades de stora vinsterna.

Så hoppar vi hundra år framåt i tiden. I ett lager på Arla har ett nytt system introducerats. Expeditörerna har fått ett headset där en robotröst talar om vad som ska plockas, systemet kallas Pick to Voice. I ett reportage i LO-tidningen beskrivs hur småpratet har försvunnit efter att P2V introducerats, liksom de glada tillropen. Mjölken, filen och keson är inte livsmedel längre, förklarar ett skyddsombud, allt är förvandlat till siffror. ”De som bara jobbat med P2V klarar inte av att lägga tillbaka returnerade produkter i lagret. De känner inte igen varorna som de dagligen jobbar med”. Chaplins luffare kommer tillbaka, ryckningarna när det löpande bandet stannat har ersatts av betingade plockrörelser.

Och så här blir det mer och mer i samhället. På Volvo – som på 1970-talet gick i främsta led för att ta bort det löpande bandet – har man återinfört Fords gamla uppfinning. Inom polisen ska produktiviteten öka genom räknande av ”pinnar” – utifrån den absurda föreställningen att kriminalitet är vilken standardvara som helst. Hemtjänstpersonal övervakas genom appar och varenda liten aktivitet klockas och registreras. Robotarna må automatisera vissa yrken, men omkring den artificiella intelligensen breder det enahanda jäktet ut sig.

Själv kan jag inte tänka mig en mer angelägen bok att läsa för en politiskt intresserad person än denna. Nyberg skriver tillgängligt och hans text saknar terminologisk snårskog, ändå lyckas han introducera mängder av samtida politisk teori. Utifrån de hårdnande konflikterna på arbetsmarknaden lägger han fram en hel samhällsteori där flyktingkrisen, gig-jobben, rikedomskoncentrationen på toppen finner sin plats. Just in time-produktionen – som i dessa corona-tider är så ifrågasatt – blir också en komponent i den politiska teorin: små lager skapar en känsla av otrygghet hos arbetarna. Det är rätt storslaget, och som läsare känner man en kontinental bris svepa in: Nyberg är en intellektuell av europeisk klass. 

Dessutom berättar Nyberg en historia som sällan syns i media. Eller rättare: den blir synlig bara när den rör samhällets övre skikt. 2013 skrev DN-journalisten Maciej Zaremba en skarp vidräkning med hur New Public Management infördes inom vården. Hur läkare börjat underställas industrins principer för ”produktionen av sjukvård”. Indignationen var rättfärdig, men det fanns också en beklämmande föreställning om att det löpande bandets principer inte ”passade” inom vården. Underförstått: de fungerar utmärkt för obetydliga yrken som sopåkning, lagerarbete och biltillverkning. Den som läser Nybergs bok förstår vilket folkförakt som döljer sig under en sådan åsikt.

Kort sagt: Kapitalets automatik är grundlig systemkritik eftersom den inte stannar vid att förfasa sig över produktionssystemets avarter i samhällets högre sfärer. Det gör boken radikal i ordets ursprungliga betydelse. Radikal kommer från det latinska ordet radix, vilket betyder rot. Det Nyberg gör är att han söker de stora samhällsproblemens orsaker, djupt nere i algoritmernas källkod och robotarnas programmering. Det han finner där har ett betydligt mer gammaldags namn: klasskamp ovanifrån.

Rasmus Landström är litteraturkritiker och skriver bland annat för ETC, Arbetet och Flamman. Hans debutbok ”Arbetarlitteraturens återkomst” kommer ut i september på Verbal förlag.