S är fortfarande inte jämställt

E mellanåt händer det att de patriarkala strukturer och den ojämställdhet som finns inom både Socialdemokraterna och SSU förs på tal. Senast skedde detta då Helene Hellmark Knutsson och Alva Dahn i Svenska Dagbladet kritiserade den grabbiga nätverkskultur som finns inom rörelsen.

Det är bra och mycket viktigt att ojämställdheten lyfts för att vi ska kunna komma till rätta med problemet. Att ämnet tas upp på agendan ger oss kvinnor som inom rörelsen upplevt liknande strukturer möjligheten att förstå att vi inte är ensamma om våra upplevelser.

Det är däremot oerhört problematiskt att det i kölvattnet efter utspel såsom Hellmark Knutssons och Dahns ofta uppstår en parallell debatt. En debatt där det ifrågasätts att dessa kvinnor egentligen kritiserar rörelsens ojämställdhet: deras motiv skulle istället vara personligt missnöje, till exempel på grund av att de blivit petade från en post, inte blivit nominerade till ett uppdrag eller av någon annan anledning känt sig orättvist behandlade.

Detta gör att hela den viktiga debatten kring de patriarkala strukturerna försvinner och ersätts av ett resonemang som istället skuldbelägger de kvinnor som tar upp problemet. Debatten handlar därmed inte längre om strukturerna, utan om individerna. Men det viktiga är inte att diskutera deras motiv, utan ojämställdheten de belyser. För den finns, och påverkar kvinnors möjligheter att engagera sig i rörelsen.

För den ojämställdhet som många kvinnor innan mig har uppmärksammat har även jag upplevt. Som när man knackat dörr tillsammans med manliga partikamrater som inte delat med sig av talarutrymmet vid samtalen. När manliga förbundsmedlemmar tar för sig av den interna debatten i sådan utsträckning att de kvinnliga medlemmarna har svårt att göra sina röster hörda. Eller när man utsätts för sexistiska kränkningar från manliga partimedlemmar.

Dessa händelser är för många, och förekommer för ofta, för att det ska kunna definieras som något annat än en struktur.

Det är bra att partiet till val har varvade listor och att man i många sammanhang arbetar för att få en jämn könsfördelning. Men vi kan inte nöja oss med det. Ojämställdheten sträcker sig så mycket längre. Därmed måste vårt jämställdhetsarbete också sträcka sig ännu längre för att vi ska vara ett parti och förbund som är relevant även i framtiden.

För om vi med trovärdighet ska vara ett feministiskt parti och förbund så måste vi börja med att se på oss själva och göra upp med våra egna patriarkala strukturer.

Ett första steg är att erkänna att de existerar.

Alma Engström, SSU 25+