S problem är den interna demokratin

J aha, då står vi här nu. Socialdemokraternas valresultat blev bättre än de kollektiva feberdrömmar många i rörelsen genomled under de allra sista veckorna, men levererade ändå en historiskt splittrad riksdag. Ett besked om vilken regering som kommer leda Sverige verkar fortfarande vara långt borta.

Valresultatet blev bättre än förväntat för att den stora mobiliseringen av rörelsen levererade en väldigt bra slutspurt. Samtidigt tror jag att det här valresultatet belyser den stora politiska och inte minst organisatoriska utmaning som socialdemokratin står inför.

Det verkar vara de grupper som länge burit socialdemokratin på sina trötta axlar som vacklade: arbetarklassen, landsbygden och de norrländska bruks- och gruvorterna. Den frustrerade och samhällskritiska invånaren i periferin. Just de som ska fångas upp av den socialdemokratiska samhällsvisionen om ett starkt samhälle där kollektivet tillsammans reser sig mot en ljusnande framtid.

Det finns goda skäl att kritisera delar av vår valrörelse idag. Förtroendet för Socialdemokraterna på regional nivå tog en rejäl törn nästan oavsett var man kollar.

Regeringen betalade av statsskulderna med 30 miljarder kronor bara under förra året, trots lågt ränteläge. Det är en summa precis under den totala kostnaden för Socialdemokraternas samlade vallöften inför den kommande mandatperioden. Den breda högern försöker samtidigt tvinga in Socialdemokraterna i ett svårt dilemma. Antingen skademinimera och behöva ta ansvar för en destruktiv politik, eller låta saker bli ännu värre i opposition.

Jag är orolig för att det mönstret kan riskera att leda till en negativ spiral som långsamt undergräver förtroendet hos den socialdemokratiska väljarbasen. Risken finns att samtidigt som våra företrädare spelar enligt gamla spelregler om politiskt och ekonomiskt ansvarstagande vänder sig löntagare, hungriga efter systemkritik, till det rättshaveristiska och nationalistiska Sverigedemokraterna som inte ens klarar av att producera en finansierad budget.

För att vända trenden på riktigt vill jag se en socialdemokrati som går back to basics – till lokal och målmedveten organisering. I en tid när upplevelserna om samhällets tillstånd och utmaningar är splittrade så har vi ett ännu större behov av demokratiska mötesplatser att förenas på.

Verktyget ligger framför våra ögon – den socialdemokratiska föreningen.

Tyvärr tyngs den av flera centraliserade och odemokratiska strukturer. Partikongresserna ses snarare som ett farthinder som ska övervinnas av partiledningen, än en möjlighet för aktiva medlemmar att påverka partiets riktning och politik. Politikutvecklingen begränsas till en mindre krets policyprofessionella som tar fram politiska utspel, istället för ett decentraliserat samtal runtomkring i organisationen. Föreningarna själva tenderar alltför ofta att begränsas till passiva maktbaser för lokala politiker.

S-föreningarna måste få förutsättningarna och skapa viljan att göra skillnad i människors vardag. Genom att agera självständigt, som små egna partier vilka bygger förtroende och driver folks frågor. Men det kommer kräva ett samtal om interndemokratin på alla nivåer. Det kommer utan tvekan vara jobbigt, stökigt och slitsamt. Just därför måste vi börja nu.