Så dödar man en idédebatt

J ag läste igenom halva den reformagenda som Reformisterna lanserat före musten gick ur mig. På samma sätt fick Reformisternas ordförande Markus Kallifatides konkurrera med mina gäspningar under föreningens pressträff i veckan – för många minuter och spaltmetrar lades på hur alla dessa förslag ska finansieras.
Man måste vara en sann nörd för att gå igång på detta. Jag är det då inte.

Men läs mig rätt. Det är inte kritik mot Reformisterna. Jag förstår nämligen varför reformagendan inleds med ett långt kapitel om välfärdens finansiering, och jag förstår varför Kallifatides la tid på att berätta om 100 miljoner hit och dit i intäkter och besparingar i statsbudgeten.
Det handlar om att föregå varje förslags oundvikliga första motargument:

”Jamen hur ska ni bekosta det där då?”

Ingenting är lika tröttsamt, och man kan alltid vara säker på att de som först börjar tjafsa om förslags genomförbarhet egentligen inte är det minsta intresserade av sakinnehållet i sig.

It’s a trap.

Det används av motståndare, och det är medias första fråga. Därför svarar man alltid på det först, för annars framstår man inte som seriös.

Men är det något alla dessa krav på budgetkalkyler gör så är det att höja ribban för vem som faktiskt kan delta i idéutvecklingen. Det i sin tur motverkar hela folkrörelsens grundidé:
att alla ska kunna delta och utgå från sina individuella erfarenheter för att gemensamt bygga ett bättre samhälle.
Och jag vet inte vilken väljare som valt parti efter vilken syn de har på ett förslag om ekonomisk-politiska ramverk.

Kan inte vi – politiker, proffstyckare som journalister – bara komma överens om att vi framöver håller oss till följande ordning:
Gräsrötterna ställer kraven, regeringen utreder och Finansdepartementet räknar, folket får rösta och riksdagen beslutar.

Vad vi vill med samhället kommer först. Hur exakt det kan genomföras kommer sedan.

Jag vill inte se en enda 18-åring till oroa sig för att hens idéer om skolan inte ska tas på allvar bara för att hen inte läst makroekonomi än.

Tack.

Ps. Den här överenskommelsen bygger såklart på att gräsrötterna inte riktigt har rätt att veva igång en blodsdrypande svekdebatt varje gång regeringen utrett, räknat och insett att förslag X skulle få rätt kassa konsekvenser på något oförutsägbart håll. Och att man aldrig skulle få med sig riksdagen, varför man istället kompromissar. That’s politics for ya. Ds.

Lotta Ilona Häyrynen är socialdemokratisk skribent och chefredaktör för Frihet.se