Så kan S vinna över SD

D et har gått både snabbt och långsamt, den här utvecklingen mot SD:s politiska framgångar. Snabbt – eftersom att de på relativt kort tid kommit att räknas som Sveriges andra eller största parti. Långsamt – eftersom att orsakerna bakom tillåtits gro i decennier.

Det handlar om överfulla klassrum och akutmottagningar. De övergivna småorterna. Om arbetsskadade och sjuka som inte får ersättning. Bostadsbristen. Nedskärningarna. Det handlar om skenande klyftor mellan fattig och rik. Men också mellan vanliga ofattiga, med jobb och bostad, och de obegripligt överförmögna.

Det handlar om tvivel. Kan politiken lösa våra problem?

Socialdemokraterna har försökt hitta sätt för att motverka SD:s marsch mot makten. Man har berättat om fascismen och rasismen, om ryggkrökeriet inför näringslivet. Man har sagt hallå – de är ju höger! Ingen arbetare vinner på högerpolitik! Allt detta är förvisso sant, men folk verkar liksom inte bry sig.

Partiledningen har därefter givit efter för en helt ofattbar svängning i retorik och politik när det kommer till SD:s älsklingsfrågor: migration och brottslighet. På inga sätt kan eller borde S slå dem i brutalitet på dessa områden. Ändå går man i fällan.

Förteckningar över SD:s fårakläder kommer inte räcka för att folk ska avlägsna sig från dem. Efterapningen tror jag är rent kontraproduktiv. Försvarsställning har aldrig varit attraktivt.

Och när moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater ploppar ur sig människofientliga eller välfärdsstörtande förslag fastnar S i försvar av system. Det är fel, även om systemen är viktiga.

Det förakt många människor riktar mot S idag kan inte fortsätta misstolkas utifrån sakpolitiska förtecken. Man är besviken för att S stannat av, tappat sting, slutat drömma. Det är en respekt som har förlorats.

I den senaste SCB-undersökningen ligger S på 27,6 procent. Stödet har minskat i grupperna kvinnor, unga och äldre – för att nämna några. I andra undersökningar är SD största parti. Ändå erkänner inte S-ledningen att det är en djup förtroendekris man är inne i.

Enligt en Sifo-undersökning från i våras bävar SD:s väljare inför framtiden. Den mörka bilden gäller den egna framtiden, men särskilt den gemensamma. Det finns ett mönster också för övriga – oavsett partisympati ser människor ljusare på sin egen framtid än samhällets.

Något S inte gjort på länge, på riktigt, är att genom en idépolitisk upprustning erbjuda just framtiden. Den gemensamma.

Partiet har hukat sig fram i åratal, stödda på kryckor av en romantiserad historia. Men folk kan inte rösta på Palme. Det var väldigt längesedan någon kunde det.

Vanligt folk, som man så gärna pratar om, är inte främmande för visioner. De vill inte enbart ha svar på konkreta dagsaktuella frågor. De vill veta vart fasiken vi är på väg någonstans, för det är inte så förbaskat lätt att avgöra själv. Socialdemokratin ska ha tydliga och förståeliga mål, prata om dem, vara stolta över vilka orättvisor som ska bekämpas på vägen.

Alla delar av vår välfärd var radikala i den tid de fördes fram. Socialdemokratins anspråk ska fortsatt vara radikalt. Inte lagom. Det är förhållningssättet som är pragmatiskt. Men vem kan berätta idag vilka stora reformer, som radikalt förbättrar människors liv, S planerar genomföra om man får förtroendet? Den frågan ska varje socialdemokrat ha rätt att kunna besvara blixtsnabbt.

Ingen politisk avgrund kan avvärjas genom skräckhistorier eller återhållsamhet. Särskilt inte när folk lockas av rörelse i sig. Den kittlande känslan av att hoppa ned i djupet, bara för att något ska hända.

Än mer hisnande är det att sväva uppåt. Dit där inga pensionärer gråter över sin fattigdom. För ingen i hela Sverige är fattig. Där alla föräldrar har tid för sina barn, eftersom arbetstiden är kortare. Där ingen avstår att laga tänderna för att det är dyrt, för det är inte dyrt längre. Inte för den enskilde. Där bussarna och tågen går hela tiden och alla får kliva på utan biljett. Där det inte finns någon bostadskö eller vårdkö för någon. Där ingen någonsin dör eller slits ut av sitt arbete. Där nya människor välkomnas.

Där ingen är så rik som demokratin.