Scocco varnar vänstern

I nvandrarna tar våra jobb. Ja, det stämmer faktiskt. Invandrade arbetare med låg utbildning tar de jobb som förut utfördes av infödda. Konsekvensen för de infödda blir dock inte arbetslöshet. Inte heller hårdare konkurrens om jobben med lägre lön som följd. De infödda får istället mer kvalificerade jobb med bättre betalt.

Det är en av sakerna Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé, förklarar i boken Och några, antar jag, är okej. Den slår hål på de flesta ”sanningar” om invandring som florerar i den politiska debatten. Det är befriande läsning.

Sammanfattningsvis tecknas en bild av verkligheten som ser ut ungefär såhär: Invandringen är ingen kostnad för det offentliga och den innebär generellt sett inte några negativa effekter på sysselsättning eller löner. Tvärtom. Ska invandring beskrivas i rent ekonomiska termer så har det hittills varit en oerhörd samhällsvinst. Utlandsfödda arbetar fler timmar per person än svenskfödda, vilket är det relevanta att kolla på ifall vi är oroade för välfärdens finansiering. De ”kostnader” många är oroliga för är helt vanlig omfördelning. Eftersom utlandsfödda i högre grad är sysselsatta i låglöneyrken, kan man såklart argumentera för att de blir förfördelade. Men i så fall är det välfärdsstatens omfördelningsmekanismer man attackerar, som inte har ett dugg med härkomst att göra.

Det är den bild Scocco argumenterar fram, genom otaliga empiriska exempel och med hjälp av sitt (för att vara nationalekonom) pedagogiska sätt att skriva.

Men Och några, antar jag, är ok är ingen solskenshistoria för det. Scocco är uppenbart oroad över samhällsutvecklingen. Han argumenterar för att det finns två huvudsakliga vägar för integrationspolitiken: positiv och negativ integration. Positiv integration utgår ifrån att utlandsfödda tar låglönejobb, medan fler infödda lämnar låglönesektorn och pressas upp till mer kvalificerade yrken. Detta bygger dock på social rörlighet i samhället. Den ojämlika skolan, bostadssegregationen och växande inkomstojämlikhet försämrar förutsättningarna för social rörlighet. Vilket istället bäddar för negativ integration: en växande låglönemarknad där svensk- och utlandsfödda de facto börjar konkurrera om jobben och lönerna sjunker.

Integrationsutmaningarna handlar alltså främst om den sociala rörligheten för infödda, enligt Scocco. Valet mellan positiv och negativ integration går mellan stärkt jämlikhetspolitik vs subventionerade ”enkla” låglönejobb. Voilá – hela fadderullan kokar ner till en höger-vänster-fråga.

Den politiska debatten befinner sig däremot långt ifrån Scoccos problemformulering. De stora partierna verkar ju tävla med varann om vem som vill ha minst invandring. Nu senast tar M armkrok med SD. Och sossarna verkar mer och mer snegla på sina danska partikamrater – som svängt vänster i ekonomiska frågor men profilerat sig mot invandring.

Scocco ser även på denna utveckling med oro. Dels för att Sveriges ekonomiska utveckling riskerar att gå mycket dåligt ifall invandringen skulle minska kraftigt. Vi föder för få barn för att befolkningen ska växa utan invandring. Scocco menar att SD:s Sverige ser ut som valfri utarmad glesbygdskommun – åldrande befolkning och en ekonomi körd i botten.

Han lyfter också en annan oro. Ifall vänster- och socialdemokratiska partier börjar ifrågasätta invandringens ”kostnader” så är det egentligen klassisk omfördelning de ifrågasätter. Man tar över delar av den främlingsfientliga retoriken för att vinna tillbaka väljare. Problemet är att man samtidigt slår hål på sin egen politik.

På sätt och vis är främlingsfientligheten en logisk fortsättning på Reinfeldts ”arbetslinje”. Man dränerade den offentliga kassan genom att ifrågasätta sjuka och arbetslösa. De var varken sjuka eller arbetsvilliga, hette det, de bara roffade åt sig bidrag. Nu ska de offentliga kassorna dräneras igen, genom att peka på invandrare. Nu är det de som ”roffar åt sig”. Att anamma denna främlingsfientliga retorik, vilket S uppenbart är i full gång med, leder alltså enligt Scocco till att välfärdsstaten som politiskt projekt desarmeras. En nationalistisk vänster faller på eget grepp.

Och några, antar jag, är ok är både befriande och eggande läsning. Med fler inlägg i invandringsdebatten av denna typ, så kan de så kallade ”godhetsapostlarna” bli de nya realisterna. Den som vill se mer välfärd och omfördelning, ska noga akta sig för att racka ner på invandringen.

Risken finns såklart att inlägg som detta spär på en utveckling där invandrare bara pratas om som gällde det siffror och inte människor. Men om du argumenterar för att asylrätten borde stärkas av rent humanitära skäl – passa då också på att säga: Sverige har inte råd med för liten invandring.

Godhetsapostel, läs boken och gå ut och förkunna!

Tips: Lyssna på avsnittet (här) av Arenas podcast Pengar och politik, som diskuterar boken.