Sjukhuset i Bollnäs ställer diagnos på socialdemokratin

J ag tillbringade mina sämsta år i Bollnäs. Sämst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, det vill säga. Massor av pengar har gått åt för att uppfostra mig. Som om inte skattefinansierad skolgång och fritidsliv vore tillräckligt hade jag också en längre sjukdomsperiod. Jag är född med en defekt njure och jag vet inte hur många ultraljud jag har gjort hos urologen i Bollnäs.

Tanken var väl att Bollnäs skulle ta den kostnaden, se till att jag blev en någorlunda duglig skattebetalande vuxen och sen få igen de pengarna på min lön. Dessvärre tog jag springnota och drog till Stockholm.  Jag ville bli jurist och det kryllar inte direkt av sådana jobb där hemma.

Av goda skäl känner jag mig skyldig. Under tiden jag besvärade Bollnäs sjukhus frågade sig regionpolitikerna vilka delar av verksamheten som var ekonomiskt försvarbara att driva vidare. BB hade lagts ner, akutkirurgin likaså och Bollnäs räknades tekniskt sett inte längre som ett akutsjukhus. Hur mycket mer av vården kunde flytta till Gävle och Hudiksvall?

Det slutade med att rödgröna Gävleborg privatiserade delar av sjukvården i södra Hälsingland. Wallenbergsfären lade lägsta bud via sitt vårdbolag Aleris: 316 miljoner kronor för den verksamhet som regionen i dåläget betalade 340 miljoner för.  Nedskärningar på 7 procent lades ut på entreprenad och kort efter upphandlingen fick 45 medarbetare sluta på grund av det som på handelsspråk kallas ”övertalighet”. Bemanningen var inte tillräckligt lönsam för Wallenberg.

Utan tvivel är ett privat sjukhus bättre än inget sjukhus alls. Enligt revisionen har Aleris hittills levererat över godkända resultat. Men vad händer efter nästa upphandlingsperiod?

Att minska den gemensamma sektorn och avdemokratiseringen av välfärden får konsekvenser på längre sikt.

Det är ingen hemlighet att Wallenbergsfären är missnöjd med Aleris lönsamhet på nationell nivå. Verksamheten köptes år 2010 och 5,5 miljarder kronor har investerats. Trots det bedömer ägarbolaget i sitt bokslut att Aleris endast är värt 3 miljarder. Ägarna har krävt kraftfulla åtgärder för att öka stabiliteten i bolaget och få upp lönsamheten. Vad kan det komma att innebära för Bollnäs sjukhus? Och vilken möjlighet har Bollnäsbefolkningen att påverka besluten som fattas på bolagets styrelsemöten i Stockholm?

I värsta fall kan bolaget komma fram till att det inte är lönsamt att bedriva sjukvård i Hälsingland, precis som det kom fram till att det inte var lönsamt att bedriva sjukvård i fattiga Järva-området i nordvästra Stockholm. Där stängde de ner och lämnade patienterna i sticket.

Men det handlar om mer än ett enskilt sjukhus. En krympande gemensam sektor riskerar att minska tron på att vi gemensamt klarar av att ta hand om varandra, vilket undergräver hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet. Det är ingen slump att Socialdemokraterna tappar stöd i Gävleborg och oavsett hur det går i regeringsfrågan är det hög tid för krisinsikt.

För egen del bör jag fundera på vad jag själv kan göra för att betala av min skuld. Jag borde kanske övertala min fästmö att Bollnäs är rätt plats att låta vår dotter växa upp. Jag saknar inte argument. Samtidigt som mina år i Bollnäs var mina samhällsekonomiskt sämsta, så var de på andra sätt mina allra bästa.