Diagnostisera det sjukligt hälsosamma

E n decemberdag 2018,  på middag med några väninnor. I dag var den andra dagen i rad hon tvingade sig själv att socialisera sig, det var ett tag sedan de hade setts.  Sara drar upp byxorna innan hon sätter sig vid bordet: byxorna har blivit för stora. Den rykande maten kommer in, instagramfina burgare. Doften av sötpotatis, dränkt i tryffeldressing och toppad med koriander och finhackad pepparchilli. Hennes favoritkombination. Den perfekta balansen mellan sötma och syra, starkt och milt.

Det har gått fyra månader. Hennes revben syns, hon har rasat i vikt. Kroppen ömmar. Ansiktet är blekt. Håret tunt. Hon kämpar mot inre demoner, men hon säger ingenting. Hon skrattar istället. Följer diskussionen.

Alla börjar ta för sig av maten. Själv sitter hon och försöker distrahera från det faktum att hon inte vill äta. Hon har precis tränat andra gången för dagen på Fitness 24/7 och sedan tagit en promenad till T-centralen. Hon hade inte ätit under hela dagen för att spara kalorierna. Ska hon äta? Hon nuddar maten lite grann, tar några tuggor. “Nu får det räcka”, tänker hon. I annat fall måste hon promenera tillbaka till T-centralen i det kalla vädret.

Någon kommenterar hennes smala kropp och frågar om hennes träning- och matrutiner. Hon är avundsjuk på Saras platta mage. Sedan frågar några andra varför hon inte äter den goda maten framför sig och drar skämtsamma kommentarer om att “mat är livet” och att man verkligen inte mår bra om man inte äter. Någon vän sitter tyst och tittar ner. Sara rodnar. Kommentarerna slog som knytnävar i magen. Hon skäms. Över sig själv och över omgivningens kommentarer. Är det verkligen så tydligt?

De väntar på ett svar, men Sara tittar ner i mobilen. Hur ska hon förklara det oförklarbara? Den kraftiga viktnedgången? Tvångsträningen? Restriktiviteten med maten? Ångesten över att skippa ett träningspass? Hon vill springa därifrån. Ta notan. Betala. Men hon sitter kvar. Hon svarar inte på frågorna. Hon skrattar bort det.

Det här är en scen ur verkligheten som visar hur det kan bli när kost och träning styr vardagen. När hälsa blir ohälsa, när sundheten går till överdrift och förvandlas till ett tvångsmässigt räknande av kalorier. En ständig jakt på den perfekta hälsan. Den perfekta kroppen. Det perfekta livet. När det förvandlas till ortorexi.

Ortorexi betecknar en “ohälsosam fixering på överdriven träning och ätande”. I dag saknar denna sjukdom diagnos. ​Trots det får riksföreningen Frisk & Fri in ett tjugotal samtal i veckan från personer med maniskt hälsoliv. ​Det är ett samhällsfenomen som har ökat under de senaste åren, men där sjukdomen ändå lämnas lika försummad som ouppmärksammad.

Problematiken med denna sjukdom är att de som oftast drabbas är vältränade, målmedvetna och viljestarka kvinnor som på utsidan ser friska ut, men som på insidan kämpar mot tvånget att träna. Och i ett digitaliserat samhälle, där kost och hälsa uppmanas och marknadsförs flitigt, där pojkvännen och vännerna tar bilder på instagram om hårda dieter och hög träningsfrekvens hyllas blir det alltmer svårare att dra gränsen mellan prestation och hets. Viljan och tvånget. Samhällets förväntningar och normer kombinerad med den pressen som de målmedvetna människorna sätter på sig själva leder därmed till en ångest. Att försöka diagnostisera en sjukdom som egentligen vädjar till samhällets normer blir att bana vägen för en diskussion som är svår att ta. Vad är hälsa och ohälsa? Det blir en ond spiral.

Avsaknaden av sjukdomsdiagnos gör det också svårare för patienter med ortorexi att få en adekvat behandling.​ Enligt Läkemedelsboken, ett uppslagsverk med behandlingsrekommendationer rörande de mest förekommande sjukdomar från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten​ omfattar den största gruppen av patienter med ätstörningar av det så kallade “ätstörningar utan närmare specifikation”, UNS. Det innebär att den största gruppen patienter inte får anpassad behandling efter sitt eget tillstånd, utan en behandling utarbetad för en ätstörning som inte uppfyller olika kriterier. En behandling som inte respekterar eller tar hänsyn till de smärtsamma symptomen en patient med ortorexi drabbas av. Det blir där med tid bortkastad på ineffektiva behandlingar. Skattepengar som slösas. En fortsatt jakt på den perfekta hälsan. Det perfekta kroppen. Det perfekt livet.

Sjukdomen ortorexi måste prioriteras högre. I dagsläget är ätstörningsvården övertydliga med att ortorexi inte är en diagnos. En övertydlighet som konstant poängteras istället för att hjälpa människor som lider av denna osynliga sjukdom. Ätstörningsvården ska tillgodose patientens bästa. En diagnos för ortorexi skulle därmed förtydliga gränslandet mellan hälsa och ohälsa. Det skulle kunna leda till att fler kan sätta stopp för jakten på den ”perfekta” hälsan. Den “perfekta” kroppen. Det “perfekta” livet.