Skejtingkulturen: Vem får plats i rampen?

H östen 2019 regi-debuterade skådespelaren Jonah Hill med succéfilmen Mid 90s, en film som skildrar ett gäng tonårskillar i Los Angeles som lever och andas skejting. Men tjejerna lyser med sin frånvaro: de få som syns är upptagna med att sminka sig eller agera groupies, medan killarna får röra sig en kravlös värld där varenda vaken timme går ut på att röka weed, snacka skit, och skejta.

Filmen är bara en i raden av skejtfilmer som porträtterar en mansdominerad miljö där sexismen får härja fritt, starkt påhejad av en lockande laidback-attityd. Men hur väl stämmer det?  Hur ser det ut för kvinnor – och för queer-personer – i dag?

Natalie Loperfido*, 23, växte upp på Södermalm i Stockholm och har skejtat sen hen var 10 år. Som ickebinär menar Nathalie att det inte varit lätt att navigera sig fram i en könsuppdelad värld.
– Som barn upplevde jag att man var tvungen att välja mellan att vara prinsessa eller tomboy för att passa in och tillhöra normen. Jag kunde inte identifiera mig med något av det. Men i och med att jag skejtade, hade kort hår och använde binders för att dölja mina kvinnliga former vände jag mig till killar, det fanns liksom inga andra alternativ, inga som var som jag, säger hen.

Natalie bor sen en tid tillbaka i London, en stad som ligger i framkant när det gäller allt menar hen. Där finns till exempel skejt-comunityt Siblings, en grupp där HBTQ- och queer-personer kan skejta, finna gemenskap och känna sig fredade från samhällets stränga krav på kön och sexualitet.
– Här får man sticka ut och använda skejtboarding som en konstform, en slags dans där du inte behöver ha en rå och tuff image eller vara sponsrad av nått häftigt företag. Du kan vara dig själv och känna dig trygg med den du är, oavsett om du är icke-binär, gay eller transperson, säger Natalie.

Natalie trivs bra i London och har inga planer på att åka hem till Sverige. Hen tycker att svenskar ofta är bra på att prata om jämlikhet och inkludering i teorin – men att det inte händer så mycket i praktiken.
– Om du skulle fråga en svensk skejtkille så skulle han säkert säga att skejtscenen är en öppen miljö för alla och att vem som helst är välkommen att delta. Men vad vet han om det? Verkligheten är en annan, säger Natalie och fortsätter:
– De stora skejtprofilerna är vita män som aldrig blivit nedtryckta. De vill inte se problemen och strukturerna eftersom det tvingar de till att börja ifrågasätta sina egna positioner och privilegier.

Natalie får medhåll av surfaren och skejtaren Nina Eklöf, som är aktiv feminist och ständigt jobbar för att lyfta fram tjejer inom både skejting och surfing.
– Även om samhället uppmärksammar viktiga ämnen som Metoo och sexuella trakasserier mot kvinnor så behöver det inte betyda att det går framåt eller att det automatiskt sker en radikal förändring.

Nina tar exemplet med skejtproffset Julz Lynn, som 2018 berättade att hon utsatts för sexuella övergrepp av en manlig skejtlegendar. Outandet ledde till en backlash där Julz Lynn blev ifrågasatt och där manliga åkare tog skejtprofilen i försvar.
– Det här är en direkt konsekvens av ett ojämlikt samhälle där kvinnor förväntas vara passiva och män går fria från ansvar. Så länge det råder ojämlikhet i världen så kommer kvinnor drabbas inom alla områden, skejtvärlden är tyvärr inget undantag, säger Nina.

En sak som Nina tror kan öka jämlikheten och stärka kvinnors ställning inom både surfing och skejting är att förbättra villkoren för kvinnor när det gäller tävlingar och prispengar.
– Det är något som måste ändras omedelbart både på lokal nivå och internationell nivå. Genom att höja arvodet för kvinnliga åkare så visar vi att vi värdesätter deras talang och ställning samhället.

Och förutsättningarna för sporten förändras. I år gör Skejtboard debut som ny olympisk gren i OS i Tokyo. En chans till mångfald och mindre mansdominans, menar positiva röster. Ett hot mot skejtscenens underground-kultur, menar kritiker. Nina är en av de som välkomnar den nya OS-grenen: hon menar att det kan leda till större mångfald och inkludering om tjejskejten får mer exponering.
– Kastar vi mer ljus på sociala grupper som sällan får synas eller ta plats så kan det leda till att fler vågar söka sig till aktiviteter som traditionellt representerats av vita män till exempel.

Nina är medveten om att det finns en kritik mot att sporten blir en OS-gren, och tror att det bottnar i skejtens anspråk på anarki och underground-anda, där lagar och regler tillhör etablissemanget.
– Det blir lite paradoxalt, eftersom det också skapar snäva ideal för hur man bör vara, klä sig och se ut. Jag ser OS som ett tillfälle där de här idealen kan hamna lite i gungning och stöpas om.

En som ställer sig mer kluven till deltagande i de Olympiska spelen är skejtaren och musikern Sam Rilley.
– Jag håller med om att skejtvärlden förr kändes som en exklusiv klubb där bara de som var coola, sponsrade och hade snyggast kläder fick vara med. Men mycket har förändrats sedan dess. Sen jag kom till Sverige för fyra år sedan har jag aldrig sett så många kvinnliga åkare och transpersoner representera kulturen. Jag tror att vi kan kämpa för jämlikhet utan att göra skejten till en rumsren sport. För mig är det en livsstil som inte hör hemma i en ordnad form.

Något som Sam däremot tar starkt avstånd ifrån är skejtsponsorernas marknadsförande och positiva inställning till alkohol och droger. Han tror att hetsen kring detta har gett skejtingen dåligt rykte och lett till en gränslös macho-kultur som unga killar ser upp till.
– Jag tycker att det är viktigt att de här företagen tar sitt ansvar. Det är ett vidrigt sätt att tjäna pengar och kan leda till missbruk, osunda ideal och självdestruktivitet, säger han.

En person som definitivt kommer att sitta bänkad framför TV:n inför OS i Tokyo 2020 är Natalie.
–Yes, jag är så taggaaaad!

Hen är hemma i London och förbereder sig inför sin nästa skejt-session. Innan vi lägger på luren säger hen:
– Lycka till med artikeln! Vem vet, det kanske leder till att fler queergrupper för skejtare skapas. Då kommer jag hem igen.

* Natalie heter egentligen någonting annat.

Odessa Fardipour är frilansjournalist. Hon har tidigare skrivit för Frihet om bland annat stödet för SD hos invandrare och  boxning och klasstillhörighet.