Skivaktuella Hurula: ”Jag vill att känslorna ska bli politik”

I uppgången till Sonys huvudkontor på Holländargatan i Stockholm luktar det starkt av klor. Det är inte resultatet av ovanligt nitiska städare – kontoret delar ingång med simhallarna på Centralbadet.

Väl inne luktar det i stället kaffe. Robert Hurula, känd under sitt finskättade efternamn, lutar sig tillbaka i en låg soffa i ett av mötesrummen. Februarisol lyser in genom fönstren och speglar sig i guldskivorna längs väggarna. Hurula tar nötter ur en framdukad skål, säger att han inte gillar intervjuer – han ångrar alltid något han sagt efteråt. Men med en ny skiva på väg blir det mycket av den varan. Själv förstår han inte att det snart kommer, albumet Klass.
– Jag tror att jag är bra på att förneka att det ska släppas, in i det sista. Skivan är senaste året av mitt liv och dess funderingar. Jag har saker i mig som jag behöver deala med, och det är så här det blir. Musik.

Han har ett genuint leende som kommer fram oftare än förväntat av en gänglig poprockare. Han fäster ofta blicken på sina händer medan han pratar, på högerhanden skymtar en egentatuerad fågel.

Nya albumet Klass låter och andas Hurula – tunga riff byggda runt texter som ofta handlar om destruktivt beteende eller trasslig uppväxt. Punkskramlandet flörtar ohämmat med popens melodiösa natur och rockens instrumenthantering. Men tempot sjunker oftare än på tidigare skivor, vilket i kombination med ett mer synthigt sound och de nakna texterna skapar en känsla av intimitet. I promotion för nya albumet har Hurula sagt att Klass är det närmaste han har kommit sig själv i ljudform.
– Jag tror att jag kom på någonting med skivan – hur den låter, hur den skrivits och hur den ser ut. Att allting hänger ihop på det sättet att den är nära och avskalad. Lite obekväm.

Obekväm?
– Det är lite läskigt när det blir så personligt. Men av någon anledning är det det som funkar för mig. Det är det jag tycker är intressant att göra också – att deala med sig själv.

På albumets framsida står en 18-årig Hurula uppställd för något som liknar ett polisfoto – vilket är precis vad det är. Han hade gripits för inbrott och påföljden blev två och ett halvt års villkorlig dom. När Hurula började gräva i om bilden kunde finnas kvar, och fick veta att den gjorde det, bestämde han sig redan innan han fick se den – det skulle bli omslaget till nästa album.
– Det kändes som att det var precis så där naket och ärligt som jag ville ha det. Sen när jag såg bilden så kände jag: fan vad konstigt. Hade jag sett ut sådär?
– Då verkade det vara en vettig syssla för att underhålla sig och sina kompisar.  Det var produkten av en människa som inte hade någon som helst guide i livet – som nog är en ganska stor del av den jag blev.

Hurulas dialekts fall och försvinnande slutstavelser erinrar om ett förflutet från norr. Den struliga uppväxten i Luleå präglar hans musik och ofta är det minnen från barndomen som bearbetas i musiken. För många räcker det att höra textfraser som berättar om att bo i miljonprogrammen eller om att inte få några pengar från socialtjänsten för att klassificera Hurula som vänster, något han tidigare sagt att han inte protesterar mot. Att han skulle vara en politisk artist håller han däremot inte med om.

Men nu har du gjort ett album som heter Klass – är inte det ganska politiskt?
– Jag tror att jag valde namnet för att det är någonting som inte tas upp så mycket – klass. Alla låtar jag någonsin gjort kommer från det perspektivet så det kändes som ett bra samlingsnamn. Jag är absolut inte intresserad av att musiken ska bli partipolitisk, men jag kan också känna att vara självbiografisk blir politiskt. Det är inte min främsta agenda. Fast samtidigt vill jag att känslorna ska bli politik, för det betyder att den betyder någonting, säger han och fortsätter:
–  Jag vet inte, jag är inte upplyst på det sättet att jag känner mig bekväm med att…

Han tystnar och stryker luggen ur ögonen med en invand gest. Under hela intervjun är värdeorden många: kanske, nog, ”jag tycker”, ”jag tror”.
– Det känns också som klass. Att man inte har självförtroendet att sitta och säga saker som om de vore sanningar. Jag är ointresserad av det. Jag säger istället bara saker från mitt perspektiv. Så får det bli vad det vill, konstaterar han.

Klass kommer tätt inpå EP:n Oss är allt som kom förra året. Ett par dagar efter intervjun belönades den med en Grammis för Årets rock. Trots att Klass inte kommit ut ännu har Hurula redan börjat skriva på låtar till nästa album. Dåtid, nutid, framtid: musiken är en ständigt pågående process. Och han tycker inte att arbetet är klart förrän musiken får möta människor live.
– Jag har nog insett att skivan i sig och ljudet som man hör inte är konstverket för mig, utan det är processen när man gör dem. Skivan är någon sorts dokumentation som inte är ristad i sten för mig. Jag tycker att spelningarna är konstverket, säger han och gräver frånvarande i en nötskål när han letar efter orden.
– För det känns inte som att en låt är klar för mig, har jag insett, förrän man har spelat den live och den har studsat av människor. Med, och av, och ur människor.

Hurula arbetar också som illustratör. Han formger sina egna och andras album och har illustrerat flera bokomslag. Förra året gav han ut den egna fotoboken Första kretsen. Den utgår från en bibel han köpte på loppis där ägarna skrivit sina namn på insidan av bokens framsida, med födelsedatum som sträcker sig så långt tillbaka som 1840-talet. Hurula skrev in sig i boken och fyllde sedan bibelns sidor med teckningar, foton och klipp-kollage. Stilen är bekant för den som kan sin Hurula: ansikten, händer och fåglar tillhör vanliga motiv, framskulpterade med en mängd tekniker och stilar.

Första kretsen är hans första egensignerade stora konstprojekt.  Han beskriver det som ”både naturligt och konstigt”:
– För mig känns boken precis som en skiva. Det är exakt samma process och utlopp, känsla av att man har fått ur sig någonting. Jag har egentligen hållit på längre med att göra bilder än att göra musik, fast skillnaden var nu att bilderna inte bara samlades på hög utan samlades ihop till en bok. Det var en gammal process med en ny slutstation, säger han.
– Så nu kanske jag måste hitta på någonting annat som jag inte ska ha ett forum för. Det är skönt att ha någon grej som inte alltid måste vara målmedveten.

Länge fick artisteriet stödjas av andra jobb, men i dag är musiken och konsten Hurulas levebröd.
– Men jag skulle aldrig kalla mig musiker.

Varför inte?
– Det måste fan ha att göra med att… att där jag växte upp fanns det ingen som sa så om sig själv: ”jag är konstnär”. Om man skulle vara konstnär, poet, musiker – det var något man var tvungen att försvara hela tiden. De som bekvämt säger att ”jag är konstnär” eller ”jag är artist” är nog folk som har det lite hemifrån. Att de vuxit upp med ett sånt självförtroende att de bara kan kalla sig för det, eller att de har någon släkting som håller på med sånt så det känns naturligt. Men jag har aldrig haft det. Jag var liksom den enda killen som valde bild som tillval i skolan, säger Hurula.

Han berättar att de andra killarna kunde komma in på lektionerna i bild ”för att se vad bögen höll på med”. I ett sådant klimat värderades inte konstnärlighet högt.
– Det kan kanske gå åt andra hållet också, att man blir stolt. Att man bara skriker ”JAG ÄR KONSTNÄR”. Men jag har som sagt aldrig träffat nån som sagt det i min uppväxt. Nu gör jag ju det hela tiden.

Om någon som inte känner dig frågar vad du gör, vad svarar du då?
– Att jag håller på med musik… Ganska mycket, säger han och skrattar.

När albumet släppts väntar ett år fullt med spelningar för Hurula. Förutom konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö har han också blivit inbokad på internationella konceptfestivalen Lolapalooza i sommar. Alla spelningar har sin charm, tycker han: att spela på mörka klubbscener eller mitt på ljusan dag på festival. Man märker på hela hans hållning hur han ser fram emot att spela framöver: det rycker förväntansfullt i mungiporna när han pratar om kommande konserter. Han hoppas att året, särskilt sommarmånaderna, kommer fyllas på med ännu mer spelningar. Fler tillfällen att möta publiken.
– Jag ser fram emot det, säger han och ser ut genom de solblänkande fönsterna.
– det ska bli jävligt kul att få göra klart låtarna. Med människor.

HURULA

Föddes 1979 i Luleå. Efter att ha spelat i band som Masshysteri och The Vicious solodebuterade han 2014 med albumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Sedan dess har han gett ut EP:n Betongbarn, albumet Vapen till dom hopplösa och EP:n Oss är allt.

2019 fick Hurula en Grammis i kategorin Årets rock för Oss är allt.

Intervjun publicerades första gången i februari 2019.