SLUTREPLIK: Mindre av två ondskor är inte en produktiv strategi

D en stundande regeringsbildningens desperation börjar mer och mer sjunka in efter Vänsterpartiets besked om att de kommer släppa fram regeringen med någon sorts bisarr “misstroendegaranti” som inte kommer fungera i praktiken. Vad detta innebär är i princip att vi kommer att ha sju högerpartier och ett stödparti till dessa högerpartier i riksdagen. Jag vet inte om er, men jag som socialdemokrat tycker detta är ovärdigt.

Emil Nordfjell nämner i sin artikel att pensionärer kommer få det bättre och att barnfamiljer får mer tid med varandra som positiva reformer som regeringsbildningen leder till. Jag har läst igenom överenskommelsen, men det enda jag hittar om pensionärer är att de ska sänka skatten för pensionärerna, precis som de – i sann nyliberal anda – sänker skatterna för alla, särskilt de rika, utan någon sorts framtidsperspektiv. Familjeveckan, som jag antar att Emil Nordfjell sen syftar på, tycker jag ändå man bör vara stolt över. Det är ju trots allt det enda vi fick ut ur överenskommelsen!

Det är naivt att tro att den kommande regeringen inte kommer anfalla vanligt folk, sammanhållningen och även klimatet (Centerpartiet bryr sig bara om klimatet när det inte stör de stora företagens pengar). Det spelar ingen roll att Socialdemokraterna får statsministerposten – på den här regeringens skepp spelar det ingen roll vem som är kapten eller rorsman. Det som spelar roll är vem som navigerar: Centerpartiet fick igenom i princip hela sitt partiprogram i “kompromissen”, och det är deras politik som kommer styra.

Om något kommer Socialdemokraternas högersväng att förstöra förtroendet hos väljarna. Tror någon att en plåtslagare i Umeå, en brevbärare i Malmö, eller en kassör i Stockholm kommer se de nyliberala reformer som Socialdemokraterna tvingas stå för och tänka: “Nåja, de tar ansvar för Sverige i alla fall”? Nej, det kommer de inte. De kommer att ta sina röster någon annanstans och socialdemokratin kommer att fortsätta krympa.

Emil Nordfjell nämner också att vi bör bilda regering med Centerpartiet och Liberalerna till stor del för att alternativet är värre. Det är den här debattens vanligaste argument, som jag lade fokus på i min första artikel.

Men vad är det som säger att det är dessa två binära val det står mellan? Det finns fler lösningar än fascistisk regering mot nyliberal regering. Vi kan välja att vara i opposition eller att låta landet gå till nyval, något som vi skulle gå fram på med största säkerhet.

Även om man förutsätter att det endast finns två lösningar, och båda är högerregeringar, varför ska man välja det scenario där vi får både en högerregering och en försvagad arbetarrörelse? Det känns mycket destruktivt.

Emil Nordfjell verkar ha missförstått min centrala tes. Jag anser inte att det finns ett egenvärde i att gå i opposition. Att Socialdemokraterna går i opposition är bara första steget i en förnyelse av partiet. Efter det bör vi formulera om ett nytt program (till skillnad från Österrikes socialdemokrater, som gått i opposition och inte förändrat någonting) för vår rörelse. Se bara på paradexemplet; Labour i Storbritannien har 40% i opinionen nu, precis för att de revitaliserat partiet i opposition. Det känns som en mycket bättre strategi än att tvingas stå för nyliberal politik i fyra år.

Sammanfattningsvis: ingen socialdemokrat med gott samvete kan ställa sig bakom denna regering. Det ter sig nära parodiskt att säga att man står i ständig opposition mot orättvisor om man samtidigt stödjer en regering vars politik kommer leda till en nationell inflation i orättvisor.

Socialdemokraterna är bättre än så.

Hannes Arhammar Pakarinen Ordförande, SSU Kista