Sociala medier i Sápmi: ”De tror att samer bor under en sten”

I radhuset i Gällivare håller nittonårige Samuel Sjaunja på att packa. Den korta permissionen är snart slut – i kväll åker han de 25 milen tillbaka till Arvidsjaur. Där väntar en två veckor lång överlevnadsutbildning på arméns jägarbataljon.

Men det vill han helst inte prata om.
– Jag vill bara att det ska vara över. Jag hade inga planer på att göra lumpen men blev inkallad ändå och det var ju inte mycket att göra åt, säger Samuel.

I många år har han vetat att han vill följa i sin pappas fotspår och arbeta som renskötare. Redan när Samuel var liten började hans pappa märka renar åt honom och han fick ofta följa med ut på fjället.
– Det är ett sätt att leva som passar mig. Min mardröm är att jobba på ett kontor, att sitta still och göra samma sak varje dag, säger Samuel.

När han tog studenten i våras var planen att han skulle lägga all tid på renskötseln och det nystartade företaget – men så kom brevet från Försvarsmakten.

Under de första månaderna på regementet har Samuel lärt känna jämngamla från hela landet. Även om många har visat intresse för hans yrkesval och den samiska kulturen har han också stött på mycket okunskap.
– Det är skrämmande hur lite folk vet. De tror ungefär att samer bor under en sten, att vi lever på samma sätt som för flera hundra år sedan. Det är faktiskt riktigt illa, säger Samuel.
– Här uppe är folk ganska införstådda med vad renskötseln och den samiska kulturen innebär. Men det finns många som har en helt vrickad bild och nog tycker jag att man borde få lära sig mer i skolan.

Elever som gått ur grundskolan ska ha fått lära sig om samisk kultur, språk, religion och historia. Verkligheten ser dock annorlunda ut.

När Sameradion och SVT Sápmi 2017 genomförde en enkätundersökning uppgav många högstadielärare att de inte undervisade alls om ursprungsfolkets historia.

I en studie från samma år, gjord på uppdrag av Sametinget, uppgav lärare att samiska frågor inte fått något utrymme under lärarutbildningen samt att många läroböcker var gamla och att de därför var rädda för att sprida en föråldrad bild av samer.

När skolundervisningen inte räcker till för att ge unga människor kunskap om Sápmi kan sociala medier spela en viktig roll.

Coppélie Cocq är professor i etnologi vid Helsingfors universitet och docent i samiska studier vid Umeå universitet. Hon forskar om hur minoriteter och ursprungsfolk använder digitala medier.
– I både läroböcker och i traditionella medier är det ofta en ensidig eller stereotyp bild av Sápmi som förs fram. Sociala medier bidrar till att nyansera och ge en annan, mer mångsidig bild, säger hon.

I stället för att andra berättar om hur det är att leva i Sápmi kan människor som faktiskt gör det visa hur deras liv ser ut och vad som är viktigt för dem.
– Det blir ett sätt att ta tillbaka ordet. Genom sociala medier får andra röster än de som dominerar traditionella tidningar, radio och tv komma fram. Dessutom är det på egna villkor, säger Coppélie Cocq och fortsätter:
– Samtidigt är det svårt att säga vilken effekt det har. Men med tanke på sambandet mellan okunskap och fördomar och hur lite det skrivs och sägs om det samiska i allmänhet kan man säga att ju mer kunskap som sprids, desto bättre.

För drygt fyra år sedan lanserade Sametinget kampanjen Mitt Sápmi för att öka medvetenheten om hur det är att leva som ung same i dag. På ett Instagramkonto med 16 000 följare har samiska ungdomar turats om att dela med sig av bilder från sin vardag.

I flödet finns allt från selfies och matbilder till berättelser om mobbning och rasism. En av alla dem som postat bilder och filmer är Magnus Antaris Tuolja.
– För mig var det viktigt att informera om hur livet ser ut, vad det är som grejen egentligen. Jag gick in i det med inställningen att den allmänna kunskapen bland svenska ungdomar är alldeles för låg, säger han.

I dag bor Magnus i Jokkmokk och jobbar som lärare. Men fram till studenten bodde han i Borås i södra Sverige.
– Det var som att växa upp utomlands och okunskapen var jättestor. Både bland kompisar och lärare – jag fick undervisa mina egna klasskamrater, säger han.

I ett av sina inlägg på Mitt Sápmi berättar Magnus om svårigheterna med att få språkundervisning i lulesamiska.
– Jag fick ingen undervisning alls, noll komma noll. Jag och mina föräldrar kämpade för det, men det fanns inga lärare. Men jag pratade med áhkko, min farmor, och sen har jag fått lära mig som vuxen. Så i dag pratar jag flytande, säger Magnus.

Hans berättelse är inte unik. Det råder stor brist på lärare i de samiska språken och långt ifrån alla elever som vill läsa samiska får den utbildning de har rätt till.
– Då tvingas man hitta egna vägar för att stärka språket. Där har digitala medier blivit ett verktyg och i grupper på Facebook kan man diskutera termer och hitta andra som talar samma språk, säger Coppélie Cocq.

Alla samiska språk är klassade som hotade av FN-organet Unesco. Det innebär att talarna antingen försvinner eller övergår till att tala ett annat, ofta större språk.
– Om man inte bor där själva kärngruppen av talare finns kan det vara svårt att hitta någon att prata med. Vill man utveckla eller lära sig något av de minsta språken som umesamiska eller pitesamiska är det i princip omöjligt, säger Coppélie Cocq och fortsätter:
– Men sociala medier gör det möjligt att hitta andra talare eller personer som är intresserade av att lära sig. Då kan man diskutera och fortsätta utveckla språket trots att de institutionella ramarna saknas.

Magnus Antaris Tuolja försöker att använda lulesamiskan så ofta han kan på sociala medier.
– Det är ett sätt att synliggöra språket och det är bra att den möjligheten finns. Men samtidigt måste språkundervisningen bli bättre och statusen på språket behöver höjas så att det lönar sig att kunna det, säger han.

Från radhuset i Gällivare ser man Dundret, stans åttahundra meter höga berg. Innan det är dags att sätta sig i bilen och köra till Arvidsjaur tar Samuel med sig hunden Tjåppe ut.

Han plockar fram mobiltelefonen och visar ett filmklipp. Det är mars och Tjåppe driver renhjorden över det snötäckta fjället.
– Säkert nio av tio bilder jag lagt ut på Instagram är på renarna. Kanske någon på hunden också. Det blir väl några bilder om året, jag är inte lika aktiv som många andra, säger Samuel.

Några av hans kompisar har deltagit i kampanjer som Mitt Sápmi.
– Det finns många engagerade människor som tar till sociala medier för att förändra och bredda folks synsätt. Och även om jag själv inte gör det så tror jag att det är bra, säger han och fortsätter:
– Men sedan är det som med allt annat. I skolan har jag blivit kallad lappjävel och det hatet finns på sociala medier också. När det har hänt mig har det funnits vettiga människor som sagt ifrån. Det gäller att det gör det på nätet också.

Johanna Bak är frilansjournalist och Oscar Eriksson frilansfotograf. Det här är deras första reportage för Frihet!