Facebook styr vad du får veta och blir miljardärer på kuppen

D et står någon utanför ditt fönster. Han följer allt du gör. Antecknar noggrant vad du läser, äter och vilken musik du lyssnar på. Sedan kilar han iväg till huvudkontoret och använder informationen för att tjäna pengar.

Absurt, eller hur?

Ändå är det just så företagen bakom de mest populära sociala medierna gör, fast med hjälp av algoritmer – smarta matematiska formler – för att spåra dig digitalt. Med hjälp av insamling och bearbetning går det att dra slutsatser om miljarder användare. Och tjäna stora summor pengar.

Potentialen tycks gränslös. Inom loppet av några år är det algoritmer – inte människor – som styr bilarna som rullar på gatan. Algoritmer kan, på några sekunder, leta rätt på och sammanfatta information från hundratals år tillbaka i tiden. Och mycket tyder på att morgondagens medicinska teknik kommer använda algoritmer för att beräkna risken för exempelvis cancer.

Formlerna och ekvationerna omringar vår vardag, det är omöjligt att fly dem. I dag finns det tusentals företag som enbart jobbar med att utveckla och förfina algoritmer. Använder du kafékedjans till synes gratis trådlösa nätverk? Informationen används för att räkna ut hur länge du stannar, vilka sidor du besöker.

Ingenting är gratis.

Den sociala mediejätten Facebook bygger hela sin affärsidé på att paketera våra surfvanor till kunder. Annonserna i den där högra kolumnen är ingen slump. I dagsläget tjänar Facebook drygt 160 kronor i annonsintäkter – per användare. Med strax över två miljarder användare landar det på 320 miljarder kronor för bolagets annonskassa årligen.

Dessutom är kostnaden för nya användare, marginalkostnaden, extremt låg. Facebook har byggt ett imperium på nya användare som bjuder ut sitt digitala liv.

Men varken Facebook, Snapchat, Instagram eller Twitter är våra kompisar. Företagen bakom dem har i uppgift att gå med vinst. Hela affärsmodellen bygger på att vi ska stanna i just deras app – så länge som möjligt.

En sen kväll, du ligger i sängen. Borde egentligen sova. Bara en tumsvepning till. Kolla om det kommit några nya snaps. Har jag blivit taggad på Instagram? Fick jag ett meddelande på Facebook?

Justin Rosenstein, programmeraren på Facebook som uppfann gilla-knappen, beskriver mekanismerna på exempelvis Snapchat som ett ”digitalt heroin” och varnar för de psykologiska riskerna med hur sociala medier fungerar.

Nyligen läckte en intern rapport från Facebook som avslöjade hur bolaget kan identifiera när tonåringar känner sig ”osäkra”, ”värdelösa” eller i behov av förbättrat självförtroende. Algoritmerna kan klura ut hur just du mår under en dag och förändra flöde, annonser och innehåll efter det.

Med andra ord är just ditt känsloliv till salu.

Allt handlar om psykologi. Varje notis som plingar till skickar signaler till hjärnan om att en belöning väntar runt nästa svep. Genom att aktivera hjärnans belöningssystem vid rätt tillfälle stannar vi kvar. Och skapar ny information.

Så vad är grejen, varför ska vi bry oss?

Poängen är att företag som tjänar fantasibelopp på hur vi kommunicerar också borde redovisa metoder och dataanvändning. Och vi borde ha en möjlighet att ta ställning.

Kanske håller något på att hända. Inom teknologibranschen reagerar fler och fler på företagens intåg i våra privatliv. Programmerare och ingenjörer i teknologihubben Silicon Valley väljer att hoppa av för att vända den destruktiva utvecklingen.

Som Brian Kennish. Han var ingenjör på Google men sade upp sig, plockade med datorn och började snickra på verktyg för att skydda användarnas integritet. Resultatet blev Disconnect, ett tillägg till webbläsare som blockerar algoritmer och datainsamling: ”Disconnect skapades med en grundläggande princip: människor ska ha friheten att röra sig på internet – och i sina liv – utan att någon ska titta över deras axel”, beskrivs verktyget på dess hemsida.

I dag har det vuxit fram en ny marknad med verktyg och appar som ska skydda ditt liv på nätet från digitala profitörer. VPN-tunnlar som krypterar din surftrafik, tillägg för webbläsare och alternativa appar för en generation som tröttnat på jättarnas metoder.

Den tidigare Google-ingenjören Tristan Harris menar att våra liv skruvats ihop med de sociala medieplattformarna utan vi reflekterat över det. Han har startat initiativet ”Time Well Spent” för att varna för risker – och hitta alternativ. Under ett TED-föredrag förra året pekade Harris ut industrins algoritmer som huvudproblemet:

”En handfull människor som jobbar på teknikföretagen styr direkt hur miljarder människor tänker.”

Och vad är det som säger att det stannar där? Vad är det som säger att informationen som algoritmerna samlar om oss inte används för att påverka beslutsfattare, politiker – och val? I förlängningen riskerar algoritmernas intåg i våra liv faktiskt att skapa demokratiska problem.

Ända sedan internets stora genombrott på nittiotalet har utvecklingen präglats av en pionjäranda. Programmerare, nördar och aktivister har sett det som ett utopiskt verktyg för att knyta samman människor och fly från samhällets strukturer.

Riktigt så blev det inte. Makten över internet domineras i dag av kommersiella intressen – inte medborgare. Det innebär att dagens internet knappast en jämlik mötesplats.

Ett samhälle där vi ger algoritmer fritt spelrum innebär i praktiken att vi ger företagen som äger dem fritt spelrum. Vi måste gå från att vara passiva konsumenter till att bli digitala medborgare med rättigheter.

För om en så stor del av våra liv utspelar sig på internet och dess nya plattformar är det också fullt rimligt att vi ska ha något att säga till om. Att svajpa, gilla och snappa kan faktiskt bli det mest politiska du gör.