Socialdemokrater som brinner i migrationsdebatten: Vi delar grundsyn

D et här är ingen vanlig text. Inte för mig.
Det här är till dig som brinner i migrationsdebatten. Jag vill att du ska förstå. Inte bara mina argument. Inte min statistik. Inte mina policyförslag. Jag lämnar för stunden allt det där bakom mig.
Jag vill att du ska förstå att jag lyssnar på dig. Jag vill att du ska veta att jag ägnar dag och natt åt att brottas med mina värderingar, mina visioner, mina drömmar, mina känslor.
Att utan tvivel så vore jag inte den jag är. Och att det du säger eller skriver betyder något för mig och många andra.

Din låga brinner inte förgäves. Tvärtom. Jag känner igen mig i dig. Det är jag glad för. Om det bara fanns varma och kalla socialdemokrater så vill jag höra till de varma.

För några år sedan bestämde jag mig för att mitt livscredo skulle vara Ecce Homo – se människan.
För vad är vi till för om inte att möta, förstå och lyfta andra medmänniskor? Det gäller inte minst oss som sysslar med politik, eftersom våra beslut och idéer verkligen påverkar andra människors möjligheter i livet.

Migration har på olika sätt följt mig genom livet. Eller, rättare sagt: människor, möten, erfarenheter och nyfikenheten på det annorlunda har i tjugo års tid – och mer därtill – tvingat mig att leta djupt inom mig för att utveckla mina tankar om rättvisa, frihet och hållbarhet i en grym och ojämlik värld. Många rationella och logiska tankar. Men också många känslor. Som jag inte vill hålla tillbaka.

Känslorna och minnena präglar oss – om vi tillåter dem att göra det.
Som de annorlunda och spännande dofterna av främmande matlagning i mina bästa barndomsvänners hem i Kungsängen. Från Burundi. Från Argentina. Och senare värmen från min ungdomskärlek, vars familj kom från Marocko. En familj som jag själv aldrig fick träffa.
Senare i livet skulle jag lära mig att hata ett ord, och vad det står för: hederskultur.

Som känslan att vara med om något historiskt när jag och tjejkompisen på påsklovet 1990 åkte till Berlin – Östberlin (!) – och klättrade upp på muren. Hackade loss var sin bit från Die Mauer. Jag hittade den där biten när jag var uppe på vinden förra veckan.
Det är nästan exakt 30 år sedan jag själv fullt ut insåg omfattningen av det vidriga system som med mur, taggtråd och vapenmakt hade hållit ett helt folk instängda. Av rädsla för att alla annars skulle fly och tömma landet.

Som vänskaperna och erfarenheterna som jag alltid bär med mig från åren då jag själv bodde i USA och Chile. Insikten om hur mycket det betyder att faktiskt ha levt i ett annat land längre än ett par veckors semester.

Som mötena och samtalen med människorna i flyktinglägren och oppositionspolitikerna i exil från Burma. Eller de kilometerlånga köerna till amerikanska ambassaden i Mexiko City för att få studentvisum. Eller det spända läget när vi besökte i Kosovo. Eller det i efterhand ironiska i att vi 2001 arrangerade migrationskonferenser i relativt stabila ”transitländer” som Syrien och Ukraina.

Som den vänliga (?) introduktionen som UNHCRs representant i Stockholm levererade på en träff med frivilligorganisationerna FARR, Caritas, Amnesty m fl våren år 2000:
”Daniel är en ovanligt sympatisk representant för en ovanligt hård regering.”

Jag skriver inte det här för att bidra till ännu ett ”jag är inte rasist, men…”-argument som vi alla har hört till leda. Utan för att du ska förstå mina bevekelsegrunder. Min historia.
Och jag inser att jag är långt ifrån ensam i att ha en mängd olika referenspunkter i livet som direkt eller indirekt är kopplade till migration. Mest påtagligt givetvis för den som själv har flytt eller flyttat till ett annat land. Men även vi som har mött er som inte har en släkt som har bott i det här landet i generationer påverkas.
Mest positivt. Nästan bara positivt i mitt fall.

Att migrationsdebatten vare sig ska styras av dem som saknar hjärna eller av dem som saknar hjärta är en bra sägning. Men den kan lätt ge ett felaktigt intryck av dem som debatterar migration.
Den som är mer öppenhetsinriktad är normalt sett ingen idiot. Och den som föredrar en migration som tydligare kopplas till förutsättningarna här i landet (och/eller omvärlden) är sällan befriad från känslor.

Så: kan man vara solidarisk, humanist och vänster – och samtidigt förorda förändringar av asylsystemet och migrationspolitiken på ett sätt som åtminstone för stunden innebär minskad invandring?
Svaret är nej.
Inte om vi inte orkar lyssna på vad partivänner faktiskt säger och menar.
Inte om vi väljer att fultolka varandra. Inte om vi ersätter ”vi:et” med ett ”vi-mot-dem”.

När många ändå agerar på det sättet väljer jag nu att lyssna på dem och försöka förstå varför. Men jag kommer också att stå upp för min fasta övertygelse att det inte bara går att kombinera en linje för en hållbar migration med en stark humanism, solidaritet och vänsteranalys – Jag vill hävda att det är just humanismen, solidariteten och vänsteranalysen som är det som skiljer oss från högerns antingen starkt liberala och lönedumpande kapitalism eller strängt chauvinistiska och rasistiska nationalism.
Det gäller även – och inte minst – de av oss som argumenterar för att migrationen måste bygga på hur väl integrationen fungerar.

För mig är socialdemokratin en internationalistisk rörelse. Det bygger på solidaritetstanken, som i sin tur är en humanistisk värdering baserad på en stark empati och en förmåga att lyfta blicken bortom det omedelbara jaget.
Det är i solidaritetens empati som diskussionen behöver ha sin utgångspunkt. För vi måste alltid se och förstå att migration handlar om människor som befinner sig i en otroligt utsatt situation.
Därför behöver vi alltid vara stenhårda mot högerns försök att skuldbelägga eller avhumanisera asylsökande, migranter och flyktingar. Det är sällan deras fel att de är här.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke. Flykten valde oss. Därför är vi här. Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger, hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.
Stig Dagerman, 1953

Det är inte flyktingens eller migrantens fel att hen är här. Det är våldets fel. Fattigdomens fel. Den tappade framtidstrons fel.
Det är här jag ser och hör dig. Jag delar din vrede över den värld som låter vissa leva i välmående trygghet och andra i utsatt fattigdom. Jag bärs av samma hat mot den över- och underordning som märks i våra olika hudfärger, våra kön och inte minst i vilket land och med vilka ekonomiska förutsättningar vi råkar födas.

Det är just för att jag ser vad den här orättvisa världen gör med människor som jag – liksom du, misstänker jag – har engagerat mig politiskt. Den värld som låter vissa människor drabbas direkt av våld, förtryck, utnyttjande och fattigdom. Allt på grund av galna idéer som religiös extremism, aggressiv kapitalism och hård nationalism – som alla bygger på en vilja att dominera andra.

Jag vill bara skrika åt alla krigsherrar, globala företagsledare och skrupelfria politiska ledare att sluta – och ge tillbaka makten och värdigheten till folket.
Men det är också här det jobbiga kommer. För även om jag i varje enskilt fall – precis som de flesta – vill ge var och en möjlighet att själv bestämma var hen vill bo, så inser jag – liksom du – att det inte funkar.

Jag tror att vi alla är överens om att den nyliberala tanken om helt fri rörlighet inte fungerar i en värld där klyftorna tyvärr är så stora som de är. Vi inser snabbt att lösningen på fattigdomen, våldet och den förlorade framtidstron i andra länder knappast är att alla flyttar till ett halvt avlägset land som vårt. Inte heller att vägra ta emot någon alls.

Men empatin och solidariteten kan inte innebära obegränsade möjligheter för alla som är i behov av skydd, alla som har tappat framtidstron i sitt hemland, och alla som av andra skäl vill flytta till vårt land att göra det.
Det är här vi måste fundera över hur vi kan upprätthålla en reglerad invandring som är både solidarisk och hållbar.

Det finns två sätt att närma sig frågan: det principiella och det empiriska.
Jag håller med dig om att grundprincipen i asylrätten – att den som flyr från krig och förföljelse i sitt hemland ska ha rätt till skydd i ett annat land – är helig. Därför kan jag förstå din upprördhet.
För om någon uppfattas (!) ifrågasätta en så fundamental moralisk princip så är det helt naturligt att reagera starkt negativt.
Tro mig, jag har känt och reagerat lika dant själv tidigare.

Även om vi tror det, så är denna diskussion inom socialdemokratin inte ny. Den fanns på 30-talet, 80-talet och 90-talet, ja i princip varje årtionde har haft sina interna migrationsdiskussioner. Det skriver jag inte för att förringa den. Tvärtom: det visar bara på att det är en mål- och intressekonflikt som är genuint svår att hantera om man vill vara både realistiskt hållbar och solidariskt human.

Jag kan förstå din upprördhet.
Men jag är inte säker på att den bygger på en riktig uppfattning av vad jag och andra har föreslagit. Jag har inte hört någon socialdemokrat som vill slopa grundprincipen i asylrätten: rätten för den som riskerar förföljelse att få skydd i ett annat land (det närmaste, om man ska vara ortodox).

Men rent principiellt behöver vi ställa oss grundfrågan: hur kan vi ha en absolut rätt för alla i hela världen – oavsett om de faktiskt har skyddsskäl eller inte – att söka asyl och få sin sak prövad i vårt land, om vi samtidigt säger att alla (eller ens en bråkdel av alla) inte kan komma hit och potentiellt bosätta sig här?

Svaret på frågan blir nästan aldrig principiell, utan antingen retorisk eller – i bäst fall – empirisk. Till exempel genom att hänvisa till att antalet asylsökande och skyddsbehövande ju de facto har minskat kraftigt de senaste åren.
Så varför ska man då permanenta delar av den tillfälliga lagen och göra svensk migrationspolitik onödigt ”stram”, undrar vissa.

Det är sant att antalet asylsökande har minskat kraftigt. Det beror inte minst på att EU har slutit ett avtal med djävulen (aka Erdogan), på Orbáns och andras taggtrådsstängsel, på Salvinis vidriga tillbakaputtande av båtar fulla med migranter eller flyktingar – och på vår egen tillfälliga lagstiftning. Detta är ett av problemen med dagens asylsystem.
EU-länderna – inklusive Sverige – säger sig respektera asylrätten, men gör allt man kan för att så få som möjligt ska komma i åtnjutande av den.
Så kan vi sitta här i vårt avlägsna land och känna att det känns gott i magen att stå upp för fina principer.
Men ska vi verkligen luta oss mot Orbán och Erdogan för att upprätthålla en reglerad asylinvandring?

Ett annat problem är givetvis den bristande viljan bland vissa EU-länder att ta ett delat ansvar för asylsökande och flyktingar. Många av dem drivs av starkt högernationalistiska skäl, som jag har vigt mitt liv åt att bekämpa.
Jag fattar att vissa vill försöka göra en poäng av att jag och andra istället har anpassat oss till SD och andra högerextrema. Det är verkligen inte sant.
Överdrivet sneglande på hur vår politik kan påverka andra blir bara ängslig.
Jag är för en mer rättfram reformvilja: när vi ser ett samhällsproblem så gör vi en analys och utvecklar förslag utifrån våra grundläggande värderingar.

En tredje, inte helt oväsentlig fråga, är om och när vi aktivt behöver locka till oss arbetskraft utifrån för att över huvud taget klara av behoven inom framför allt välfärdsyrkena: vården, omsorgen och skolan. Och hur vi samtidigt har ett regelverk som säkerställer att migrationen inte bidrar till att pressa löner och villkor. Och hur lirar de behoven med asyl- och anhöriginvandringen – som också bidrar med arbetskraft?

Antalet problem och utmaningar kring asyl- och migrationspolitiken är så många att de knappast ryms i en essä som denna. Då är det tur att det finns en tankesmedja som kan analysera dessa frågor något mer ordentligt.
Men det viktiga och svåra vägvalet är det som var och en av oss behöver göra inombords:
Vill vi använda vår solidaritet till att ”rädda så många som möjligt”, no matter the costs – tills det inte går längre? (Var det inte delvis det vi gjorde 2015?)
Eller till att skapa mer hållbara (och kanske på vissa sätt mer rättvisa) lösningar för såväl kommuner som arbetsmarknaden, migranterna/flyktingarna själva och samhällena i ursprungsländerna? Alltid då lösningar som innebär att vi faktiskt tar ett ansvar.

Jag har som sagt var brottats länge med de här frågorna, och för egen del kommit fram till att jag förordar en ”linje 2”.
Vi på Tiden kommer att återkomma med konkreta förslag på hur en sådan kan se ut. Men en viktig utgångspunkt är det som jag sa (eller rättare sagt sjöng) från talarstolen på partikongressen 2017:
”Socialdemokratisk migrationspolitik ska inte präglas av vare sig Välkommen, välkommen hit. Vem du än är. Var du än är. eller Halt! Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi!.”

Kent och Ebba Grön. För vad vår framtida asyl- och migrationspolitik än blir, så behöver den i grund och botten bygga på humanism och solidaritet.

Och du som brinner: slockna inte! Rikta vreden rätt: högerut!

Daniel Färm är chef för Tankesmedjan Tiden.