Sofie Eriksson: ”Låt kärleken slå rot”

N i står där, vid bussen. En hejdåkram som varar några sekunder längre än normalt. Andas in. Andas ut. Ja men hejdå, rå. Tack för ikväll. Men samtidigt. Kunde ni inte hållit kvar ännu lite längre?

Du köper hem den där läsken han sa är hans favorit. Hon läser dina meddelanden på snapchat typ en sekund efter att du skickat dem. Heeej. Heeej tillbaks. Hen känns redan så nära, du vill resa jorden runt tillsammans. När byter en förresten ut blom-emojisarna till hjärtögonen till pussmunnen till rosa hjärtan till röda hjärtan?

Och i varenda meme du skrattar åt, varenda artikel du läser, varenda gullig film på söta djur  – där är hon, där är hen, där är han. Samtalsämnen du aldrig brytt dig om blir plötsligt intressanta. Möbler, tavlor och gångvägar verkar med ens få liv. Ditt tillstånd har installerat en mental motorväg till ditt hjärta.

Och så kommer dagen då tiden stannar. Handen tar ett fast grepp om din. Andas in. Andas ut. Den håller kvar. När ses vi igen?

Kärleken. Detta livsmedel som vi önskar ska få vara allas. Den som både kan läka sjukdomar och skapa liv. Nytt liv. Ingjuta hopp i allt som vissnat. Vi har kämpat så länge och så hårt för att ingen statsmakt eller pöbel ska få hindra den igen.

Ändå störs Prideparader från Luleå till Ludvika till Kalmar av nazister. De står bredvid och tjuter med sina löjliga sirener. Precis som om dom varnar för sig själva. Det gör dom nog också.

Men det är inte bara det här med att alla ska få släppa in kärleken när den sipprar fram. I första steget handlar det om att ens få finnas till. Hotet och hatet kopplat till Pride-rörelsen riktar sig inte enbart till att hindra specifika handlingar av kärlek och lust – utan också specifika människor och hela deras existens. Däri ligger även allvaret. För homosexuella, bisexuella och transpersoner slutar inte förföljas och hatas bara för att de gömmer sig med sina känslor och sin identitet. Inte ens när de avhåller sig från dem. Blotta vetskapen om att en människa kan och vill älska personer av samma kön räcker för att hatet ska breda ut sig. Existensen av specifika människor ifrågasätts och hotas.

Nazisterna är här nu. Varenda helg står de på torget och utanför mataffären. I Ludvika har de blivit en förväntad del av att gå genom centrum på lördagar. Människor avhåller sig från att gå ut, fritidspolitiker slutar engagera sig. På lyktstolpar runt om i kommunen sitter klisterlappar med bild på en snara och texten ”reserverad för landsförrädare”.

Men de här klirrande känslorna. De flesta av oss är lyckosamma nog att ha upplevt dem. Att få vara kär. Det är nästan som små diamanter i en glasburk. Klart och klingande porlar de fram i vår kropp. Hur kan meningen med att leva vara mycket krångligare än att få ge sig hän detta mirakel?

Ändå har vi politiska rörelser, ja det är verkliga människor, som väljer att kämpa helhjärtat för att utplåna kärleken.

Andas in. Andas ut. Håll kvar handen. Krama lite längre. Den där elektriska darrningen oss emellan är politisk. Att ens få finnas och känna är politiskt. Åh du, låt kärleken slå rot. Och växa sig stark fast livet kan ta emot. Ja, vem du än är, vilka du än har en crush på. Ge dig hän. Det är en politisk handling. Varje människa som blir kär får samhället att andas lite djupare. Och de där diamanterna inom dig är hårda, vet du. Så hårda att nassarnas små nävar veknar i jämförelse.