Sorg över Skåne

F örst och främst: Frihet, där denna text publiceras, ägs av SSU. Det betyder att det nu är vår arbetsgivare som granskas. Under valrörelsen var jag också personligen nere i Skåne för att hjälpa till med ett spelningsarrangemang tillsammans med SSU:arna där. Jag bar partytält, filmade lite och städade rent efter. Jag hälsade på nästan alla för första gången, antagligen även på några av dem som nu pekats ut av Kvällsposten/Expressen och annan media.
Där och då inget konstigt. Ett stort gäng glada och Nocco-stinna tonåringar.
Med det sagt vet jag inte mer om den här frågan än det som kommit fram i media och vad SSU-förbundet kommenterat offentligt. För transparensens skull är det dock viktigt att du som läsare känner till mina och Frihets relationer till SSU.

Att det finns eller funnits företrädare inom SSU som hyser extremistiska, homofoba, kvinnofientliga eller för den delen rasistiska åsikter är helt oacceptabelt. Det är bra att SSU-förbundet agerar.

Kvällspostens avslöjande pekar ut två saker: dels dessa individer och dels en pågående så kallad falangstrid inom SSU Skåne där armbågar ska ha varit vassa och rent av hotfulla. Det väcker också två skilda frågor som behöver besvaras av både SSU centralt och av alla medlemsdistrikt för att säkra att ungdomsförbundet alltid är en trygg plats för medlemmar som delar SSU:s värderingar:

Hur ska SSU hantera medlemmar vars åsikter inte genast ligger i linje med förbundets?

Hur ska SSU, med en lång historia av uppslitande och nära-på-förgörande falangstrider, se till att dessa person- och maktstrider aldrig mer uppstår?

SSU är ett brett förbund. Besöker du en klubb är det inte ovanligt att du hamnar i en möteslokal med både 15-åringen som redan beter sig som ett kommunalråd, den 19-åriga queerfeministen och med den coola förortskillen som mest visar Youtube-klipp och käkar pizza.
I en tid då skolorna blir allt mer segregerade samtidigt som vi låser in oss i våra egna filterbubblor lär detta vara nära på unikt: att personer med så skilda bakgrunder och intressen samlas, umgås och arbetar tillsammans. Helt frivilligt, gratis och på sin fritid. Men det betyder också att medlemmarnas förståelse och kunskap om politik, demokrati och socialdemokrati skiljer sig åt.
Vissa har läst hela partiprogrammet när de blir medlemmar. Andra hakade på en kompis för pizzakvällens skull och blev kvar.

Utifrån ett sådant utgångsläge är det inte förvånande att det går att hitta medlemmar som någon gång uttryckt sig vidrigt.

Jag har också träffat medlemmar som uttryckt sig homofobt eller sexistiskt. I regel har de varit nya. För första gången utanför sina grabbgäng. Då har också andra medlemmar och äldre företrädare markerat: Vi kan tycka olika om sex timmars arbetsdag, men här går linjen.
Vissa avslutar då sina medlemskap, andra gör det inte. Och det är viktigt att komma ihåg:
Många av dessa medlemmar, även av dem jag själv har träffat, har efter en tids engagemang ändrat uppfattning. Värderat om. Gått från att vara 15 till 18 och mognat. Umgåtts med andra än bara sina grabbigaste klasskamrater. Fått politisk skolning och bildning.

Kopplingar till extremism spelar såklart i en alldeles egen liga och det är därför viktigt att gå till botten med frågan. Finns det en enda struktur i SSU Skåne eller i organisationen utanför som gjort att man inte fått syn på detta i tid måste den rensas bort. Men efter det kvarstår en bredare fråga: hur ska man hantera personer som under sitt tidiga engagemang haft skeva åsikter och som senare blir aktuella som ledare?

Det är trots allt tonåringar vi pratar om. Även om de också finns i rörelsen så är det få som är färdiga kommunalråd vid 17 års ålder. Ska man kunna straffa ut sig före man fyllt 20?

Får du ett förtroendeuppdrag och blir en ledare i SSU borde det vara självklart att du samtidigt inte hyser åsikter som går stick-i-stäv med SSU:s värderingar. Du ska veta vad SSU är och kunna representera det. En rimlig väg framåt är den kandidatförsäkran som SSU-förbundet nu vill kräva av sina företrädare.

SSU ska vara stolta över bredden bland sina medlemmar. I sin bästa form är det en styrka. Men det kräver också att organisationen är stark nog att skola sina medlemmar och markera när någons värderingar går ut över en annans rättigheter. Ingens hatiska brölande ska göra att kvinnor eller hbtq-personer inte känner sig välkomna på kurser, möten eller kongresser.

Rapporteringen har under veckan börjat glida ifrån de ursprungliga avslöjandena till SSU Skånes falangstrider och antidemokratiska medel som tagits till i kampen om makten.
Det är också den delen av rapporteringen som SSU-förbundet med förbundsordförande Philip Botström sagt sig känna till sedan tidigare. Vad man inte känt till är de utpekade individernas uttalanden och kopplingar.

Det finns egentligen inga skäl till att misstro det. En tragisk sanning är att SSU genomlevt sin beskärda del av interna strider – både rent sakpolitiska och personorienterade. Dessa om något är vad som kan få organisationen att knaka i sömmarna rejält. Därför vakas de noga.
Däremot är det svårare att känna till olika individers, inklusive företrädares, kopplingar till andra organisationer eller uttalanden på privata Facebooksidor.

Traditionellt brukar SSU:s falangstrider förknippas med strider mellan SSU:s höger- och vänsterfalang, men i praktiken har falanger funnits i otaliga former inom SSU nationellt och i de enskilda distrikten. Nya medlemmar har lärt sig av sina äldre företrädare: Man lär sig att vara misstänksam mot vissa och mer välkomnande till andra. Många av falangstriderna och positioneringarna är alltså ärvda.

(Själv fick jag inför min första SSU-kongress lära mig att man som östgöte alltid röstar emot Skåne i politiska frågor, men däremot alltid med Skåne och då också alltid emot SSU Stockholms län i stadgefrågor.)

Frågar man runt bland vissa distrikt kan man bli förvånad över hur inkonkreta delar av konflikterna är. Det är som om man glömt bort varför man egentligen tycker illa om varandra. Minnet har liksom tvättats bort längs med SSU-generationerna.

Det som kommit fram gällande aggressiviteten och den patriarkala hotfullheten inom SSU Skåne påminner om de falangstrider som nära på förintade SSU under 90-talet. Grogrunden till konflikten var en annan, men på liknande sätt kringgicks demokratiska processer fullständigt, grupper hotade ombud både direkt och indirekt och män vässade sina armbågar inför ordförandestrider. Tycker man att politiskt spel och House of Cards är spännande hittar man mycket i SSU:s 90-talshistoria.

90-talets ökända strider löstes till sist med en överenskommelse mellan höger- och vänsterfalangen. Förenklat kan man kalla det för en terrorbalans: de traditionella högerdistrikten får SSU:s ordförandepost; vänsterdistrikten får utse förbundssekreteraren. I den lösningen är SSU fortfarande kvar.

Det har snart hunnit gå 20 år. Vad som en gång var höger och vad som en gång var vänster har skiftat. Tar man in perspektiv som GAL och TAN, det vill säga en mer frihetlig eller auktoritär syn på socialdemokratin och politiken, blir kartan ännu mer komplicerad.

Vissa har undrat varför det tog tid för SSU-förbundet att reagera på Kvällspostens avslöjanden. Det svaret kan nog dels hittas i SSU:s konflikthistoria. Falangstriderna är fortfarande ett sår i SSU, och mycket känsligt. Man vet hur illa det kan gå om de inte hanteras rätt. Det är aldrig så viktigt som att i en pågående konflikt ta reda på exakt vem som sa vad och när, vem som tolkat det och vilka intressen inblandade möjligtvis kan ha. Det om något borde ha blivit tydligt efter de senaste dagarnas hon-sa-att-han-sa-och-vi-sa-rapportering.

En förbundsordförande kan inte på stående fot utesluta en anklagad medlem och han kan inte själv fatta beslut om exakt vilka konsekvenser vissa handlingar ska få. Det måste en samlad styrelse göra. En styrelse som är vald av alla medlemmar.
Det vore paradoxalt att kringgå demokratiska processer för att göra sig av med individer som anklagas för att själva vara just demokratifientliga.

Även om de riktigt uppslitande striderna inom SSU generellt blivit färre, finns informella maktstrukturer ändå kvar. Det skadar interndemokratin, fördunklar transparensen och gör det svårt för många medlemmar att fullt ut lita på att det är deras åsikter och viljor som styr beslut och val.
I vissa fall sitter det fortfarande medelålders partister kvar, långt efter sina egna SSU-år, och har inspel och inflytande över vilka unga som idag ska väljas till förtroendeposter. De är knappast valda av SSU:s medlemmar.

Generella strukturer som skadar förtroendet kan också påverka lokala konflikter så som den i SSU Skåne eller på andra håll i landet. Medlemmarna måste kunna lita på organisationen för att kunna lita på varandra.

Här pågår ett förnyelsearbete inom SSU. Det lär bli långt och slitigt, men är antagligen den enda vägen framåt. Hur det kommer se ut konkret är upp till distrikten och den nationella ledningen. Resten av oss, som tror på socialdemokratin, får hoppas på det bästa.

Beslut som fattades för 20 år sedan var säkert riktiga då, men kan inte i all evighet låsa fast en organisation i distriktslinjer och falanger. Unga sossar behövs, särskilt i dessa politiska tider, men då måste vi också enas och se våra faktiska politiska motståndare någon annanstans än i det egna förbundet.

Det ursäktar inte vad som enligt rapporteringen sagts, gjorts och hänt i SSU Skåne, men om SSU ska finnas kvar i 101 år till finns det inga andra alternativ än att lära av krisen, plocka upp skärvorna och tillsammans röra sig framåt. Det har man lyckats med tidigare, och det kommer man kunna göra igen.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se och tidigare aktiv SSU-medlem och studieledare i SSU Östergötland