Opinion
Språkkravet är inte ett försök att fiska i grumliga vatten
Socialdemokraternas senaste vallöfte presenterades i tisdags: Försörjningsstödet för nyanlända ska dras in för dem som inte deltar i svenskundervisningen. Förslaget är ett uttryck för en socialdemokratisk syn på mångfald. Det menar Anders Nilsson, socialdemokratisk debattör.
N är jag läser arga reaktioner i sociala medier på Socialdemokraternas senaste förslag undrar jag om vi har glömt första hälften i devisen ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Förslaget som upprör går ut på att villkora försörjningsstödet mot att nyanlända ska studera svenska. Att denna åtgärd specifikt riktar sig mot nyanlända har tydligen fått vissas varningsklockor att ringa. Populism, normalisering av ditten och datten och röstfiske i grumliga vatten, mumlar någon.
Fast är det verkligen så? När det blev det kontroversiellt att ställa krav?
Om det är språket som gör att en nyanländ har svårt att få ett jobb – vilket inte är särskilt otänkbart i många fall – så är det rimligt att samhället ställer krav på samma person att lära sig språket i utbyte mot att ta del av vår välfärd. Precis på samma vis som socialtjänsten idag kan kräva att en person ska vara aktivt arbetssökande och delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Vi arbetar och betalar in skatt. Vår plikt. I utbyte kan vi kräva vår rätt. Det vill säga att ta del av sjukvården, förskoleplatsen och skolbussarna. Samhället måste ställa krav på dem som får skattefinansierat försörjningsstöd att själva vara en del i produktionen.
Så snarare än att ropa om att förslaget har en bakgrund i grumliga vatten – är det inte en rimligare förklaring att vi under ett par år tagit emot ett exceptionellt stort antal människor där risken framåt är en cementerad segregation med parallella samhällen där människor undandrar sig samhället? Och att detta måste motverkas?
Att det svenska samhället ska präglas av mångfald tycks av många tolkats som att staten ska ha en mer undandragen roll och inte lägga sig i folks livsval. I detta har det uppstått en slags ohelig allians mellan vissa delar av vänstern och nyliberaler från C och L.
Men socialdemokratin har alltid förstått att ett samhälle är mer än människor som bara råkar bo bredvid varandra. För att vi ska känna tillit till varandra och till samhället krävs en sammanhållning. Och då behöver vi en politik som inte bara säger välkommen till Sverige – utan till det svenska samhället.
"Socialdemokratisk mångfald är inte att åka till etnifierade stadsdelar á la New York som Chinatown eller Little Italy – det är möten i det vardagliga livet mellan människor med olika bakgrund som arbetar ihop."
Socialdemokratisk mångfald är inte att åka till etnifierade stadsdelar á la New York som Chinatown eller Little Italy – det är möten i det vardagliga livet mellan människor med olika bakgrund som arbetar ihop, vars barn går på förskola och gymnasiet tillsammans och där ett kulturellt utbyte inte nödvändigtvis innebär en bilresa ut från stadsdelen där man bor. Där vi verkar i ett samhälle med samma livsvillkor och samma möjligheter för våra barn.
Men då kan vi inte heller acceptera en utveckling där nyanlända inte är en del av svenska samhället – ett samhälle där man inte lär sig svenska och där man ställer högre tillit till lokala religiösa ledare än till den svenska myndighetsutövningen.
Ett sammanhållet samhälle ställer krav på sina medborgare. Då är försörjningsstödet en väg in för att påverka.
Det kommer säkerligen att göras misstag och fel längs med vägen, men alternativet är att ge upp på tanken med samhället som garant för individens frihet.
Och då kan vi lika gärna lägga ner hela skiten.