Stefan Löfven kan inte förvänta sig lojalitet

F örst behöver vi vara tydliga med vilka alternativ som faktiskt ligger på bordet.
Ett extraval, vilket många till vänster verkar önska sig, är så osannolikt att man borde kunna skriva av det direkt. Inget riksdagsparti vill ha ett sådant, framförallt för att Miljöpartiet och Liberalerna riskerar att åka ut. Om Sverige ändå skulle gå till val igen finns inget, absolut inget, som talar för att det parlamentariska läget skulle ändras till fördel för vänsterblocket.

Det mer sannolika alternativet är att C och L skulle ge sitt stöd till Moderaterna och Kristdemokraterna och då släppa fram Sverigedemokraternas aktiva stöd. En så konservativ regering har Sverige inte haft sedan demokratin infördes.
Vissa hoppas att det skulle ge Socialdemokraterna möjlighet att gå in i aggressiv opposition och stärkas till nästa val. Det har man trott förut också.

Exakt samma sak sades när regeringen Reinfeldt första gången tog makten. Alla skulle fatta hur dålig en alliansregering var efter bara några månader hette det. Men det blev en mandatperiod till, och slutligen historiens svagaste S-ledda regering. Många av den tidigare alliansregeringens reformer har fortfarande inte kunnat rullas tillbaka. Föreställ er det läget med Sverigedemokratisk politik.

Det om något vore ett svek mot både arbetare, kvinnor, rasifierade och hbtq-personer. Alltså ett svek mot alla dem som drabbas hårdast av moderat- och Kd/Sd-politik. Det vore att offra dessa grupper i minst fyra år i tron om att S skulle vinna på det i längden. Då kan vi snacka om ett parti som är beredd att sälja ut allt för makten.

Vänsterpartiet verkar överväga att fälla regeringen vid statsministeromröstningen på onsdag. Det vore alltså ett stort misstag.

Nu ser vi ut att få en regering med viss facklig förankring och jämlikhetspolitik. Men mittenregeringen är en kompromiss. Och när Socialdemokraterna kompromissar om arbetsrätten, hyror, bostäder och välfärden så är det inte längre socialdemokratisk politik. Det är något annat:
Ett hopkok som vi väljare, sossar eller ej, inte kan nöja oss med.

Visst är det bättre men int är det bra, som Allan Edwall brukade sjunga.

Kommande fyra år blir en minst lika stor balansakt som regeringsbildningsprocessen har varit, det måste Stefan Löfven med partitjänstemän räkna med. Inte nog med att man behöver förhandla med C, L och Mp – man kommer också behöva förhålla sig till vad Socialdemokraternas medlemmar och facket kommer tycka om den urvattnade politiken.

Socialdemokraternas partikansli behöver nu se värdet i att socialdemokratisk debatt sker utanför regeringen, trots att Socialdemokraterna själva kommer stå i skottgluggen. Annars kommer vi sitta här om fyra år med en tom hink efter att ha förlorat allt innehåll av värde till Centern och Liberalerna.
Hur ska S någonsin kunna växa då?

C-L-Mp-S-överenskommelsen innehåller marknadshyror, lägre ingångslöner för svaga grupper på arbetsmarknaden och ett utbyggt RUT-avdrag för att bara nämna några av de absolut sämsta förslagen S har gått med på. Det ska arbetarrörelsen aldrig behöva acceptera.

Som socialdemokratisk skribent kommer jag kritisera allt som inte är socialdemokratisk politik. Även när mitt parti sitter i regering.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se