Striden om läktarna: ”Jag förstår att polisen ser bengalerna som ett långfinger från supportrarna”

P ernilla Olsson pekar på ytterfacket på sin skinnväska.
– Jag hade vår kontanthantering här inför en match. Sen när jag skulle in på arenan blev jag visiterad av en ung kille. Han bara tittade på alla pengar, sen på mig och så sa han: ”becknar du?”

Nja, nog för att Pernilla säljer grejer på stan. Men hon handlar inte med droger – hon handlar med matchprogram. Hammarbysupportrarnas eget, närmare bestämt.

När Hammarby för drygt tio år sedan bestämde sig för att sluta trycka program plockade ett kompisgäng i klacken upp stafettpinnen. I dag är de upp emot trettio personer som inför varje match intervjuar, skriver, layoutar och säljer den lyxiga pappersprodukten. Några av dem samlas denna söndag två timmar innan avspark utanför hemmaarenan Tele2 i södra Stockholm. De två toppkonkurrenterna Hammarby och Malmö FF ska göra upp om vem som ska få den bästa positionen i rejset mot SM-guld. Runt om oss har ramsor redan börjat ropas. Här vimlar av människor, de flesta klädda i grönt och vitt.
– Om jag ska på match efter jobbet och byter om till Bajen-kläder där så kan jag få höra ”är du en sån där huligan?”, säger Malin Brinkler, medan Pernilla och Ulrika Melin plockar upp program och börjar ropa till förbipasserande att köpa.
– Nej, jag är ingen huligan för att jag går på match. Människor som ställer en sådan fråga är inte själva intresserade av fotboll. De har fått en bild av vad det innebär att vara supporter som jag tycker är väldigt konstig.

Malins beskrivning illustrerar ganska väl hur samtalet kring supporterkultur kan gå. På ena sidan finns grupperna som befinner sig innanför. De som ser tifon (organiserade läktararrangemang), sång och flaggor som en oumbärlig stämningshöjare på match och tycker att stödja ett lag är något som ger själva livet mening. På andra sidan finns alla utanför. Som blir irriterade när kollektivtrafiken står stilla för att stan är full av folk klädda i de lokala lagens färger, de som inte vågar ta med sig sina barn på match eftersom läktarna känns som ett oförutsägbart slagfält. Vilken bild stämmer egentligen? Vad är sant om supporterkultur?
– Det kanske största felet som folk gör när de pratar om de här rörelserna är att diskutera supporterkultur i singular, säger Anders Almgren, operativt ansvarig på Enable Sverige, ett oberoende initiativ som med utgångspunkt i forskning och erfarenhet har som mål att hjälpa svensk fotboll, supportrarna och polisen att hitta bättre sätt att samverka.
– Supporterkultur är inte EN kultur. Det är en bred företeelse, med en mängd underströmningar som rymmer många uttryck. Bästa sättet att förstå den på är inte att tänka på vad som är unikt med den, utan att tvärtom se hur mycket gemensamt den har med andra sociala plattformar i samhället, säger Anders Almgren.

– Människan är en social varelse, vi är inget utan ett sammanhang. Supporterkultur erbjuder en social tillhörighet, med regler för hur man ska bete sig för att bli accepterad. Det här är inte unikt för supporterkulturen, alla sociala sammanhang fyller samma funktioner.

Att sjunga, hoppa, vifta med en flagga, ses för att måla och sy banderoller är alltså, åtminstone ur sociologens synvinkel, bara olika sätt för människor att få känna tillhörighet. Så talar också gänget bakom supportrarnas matchprogram om varför de lägger så många timmar av ideellt arbete för sitt favoritlag.
– Det spelar ingen roll vad man har för bakgrund eller social status eller vem man är för övrigt, säger Magnus Hagström, redaktören för matchprogrammet som verkar känna och hälsar glatt på de allra flesta grönvita utanför arenan.
– När vi samlas till match kan en hovrättsdomare stå bredvid en kåkfarare, och under 90 minuter har de något gemensamt. Jag brukar kalla det ”Hammarbyismen”, gemenskapen som uppstått och som får oss att på olika sätt engagera oss och arbeta för att stödja Hammarby. För mig är det ett slags ideologi. Att göra något som skapar gemenskap är på ett plan viktigare för mig än resultatet i matchen.

”Hammarbyismen” sträcker sig över alla åldrar. Medan Magnus, 50+, går ”krogrundan” utanför Tele2 och kränger program till öldrickande killar och tjejer i grönt och vitt, står Cecilia Lindberg mitt i folkmassan och ropar:
– Missa inte dagens matchprogram!

Hon är elva år. Men älskar supporterskapet på precis samma sätt som de som levt många gånger längre:
– Vi är som en stor familj, säger hon.
– Jag är alltid glad när jag kommer hit. Alla är så trevliga och snälla. Jag har gått på matcher hela mitt liv, sedan jag var jätteliten. Jag håller absolut inte med dem som säger att det är farligt för barn att gå på fotboll. Det finns ingenting att vara orolig för. Kanske att det kan vara lite läskigt med bengaler, att man tror att man ska få en på sig. Men det händer liksom inte. Jag tycker att folk stressar upp sig i onödan.

Alla är inte lika avslappnade i frågan kring bengalerna som Cecilia. Fyrverkeripjäserna som skapar en stark, ihållande ljuslåga har 2019 blivit symbolen för den försämrade relationen mellan supportrar och polis. Att den här krisen uppstått just nu kan i sig tyckas lite märkligt. Den svenska supportermiljön är faktiskt i dag en lugnare plats än på länge.

Enligt uppgift från Svenska fotbollssupporterunionen (SFSU) har våldsyttringar med koppling till supporterrörelsen minskat. Uttryck för rasism på läktarna likaså. Fler kvinnor, fler personer med utomeuropeisk härkomst, fler människor över huvud taget söker sig i dag till svenska fotbollsarenor. Allt skulle alltså kunna vara frid och fröjd. Om det inte hade varit för bengalerna. Pjäserna är olagliga att tända eld på inne på en arena. Ändå brinner det som aldrig förr på läktarna.
– Jag förstår att man från polisens sida ser bengalerna som ett långfinger från supportrarna, säger Sofia Bohlin, ordförande för SFSU, som organiserar och företräder svenska supporterföreningar.

Oron i hennes röst är påtaglig när hon berättar om den utveckling hon sett sedan polisen i början av året lanserade den så kallade ”Villkorstrappan”. Strategin innebär att en klubb vars supportrar tänder bengaler eller på annat sätt stör ordningen kan drabbas av ett flertal åtgärder, som indragna tillstånd att sälja biljetter och att spela inför publik. Den nya given från polisen har rört upp starka känslor i supporterleden, med polis- och myndighetsförakt som följd, säger Sofia Bohlin.
– Vi vill självklart precis som polisen ha säkra arrangemang, och vi förespråkar en tillståndsgiven och laglig pyroteknik. Att tända en bengal utan tillstånd är ett brott. Men vi anser att polisens agerande bör stå i proportion till var brottet befinner sig på straffskalan. Här talar vi om ett ringa bötesbrott, som man hanterar med en kollektiv bestraffning som både drabbar klubbarna ekonomiskt, eftersom de förlorar tillstånd att släppa in folk på sina evenemang, och oskyldiga, som inte får chans att gå på fotboll. För mig är det ofattbart att polisen valt den här repressiva strategin.

Anders Almgren, som inom ramen för Enable Sverige möter både supportrar och polis, är även han förvånad över den senaste tidens utveckling:
– Polisen kan mycket bättre än så här. Egentligen är svensk polis mycket bra på att arbeta med dialog och kommunikation. Villkorsstrategin visar dem från en sämre sida.

Dagens match på Tele2 är ett exempel på hur ”Villkorstrappan” fungerar i praktiken. De övre nivåerna av hemmafansens läktare kommer att gapa tomma. Arrangerande Hammarby har bestraffats med 1000 indragna läktarplatser, på grund av bengalbränning tidigare under hösten.
– Det känns som en attack, säger Malin Brinkler, som i polisens nya strategi ser ett potentiellt hot mot supporterkultur som sådan.
– Om fotbollen i Sverige skulle röra sig mot hur det är i England, där alla ska sitta ner och det känns som att man knappt får sjunga, då tror jag att engagemanget skulle dö ut. Jag tror inte att det skulle vara lika roligt för barnfamiljerna heller att gå på match. Den svenska supporterkulturen är ju en del av fotbollen som är unik. Man pratar så mycket om att det förekommer våld och att det är farligt att gå på fotboll. Men jag har personligen aldrig varit rädd på en match.

Där är den igen, den dubbla bilden av supporterskapet. Vissa ser det som något destruktivt och störande. Andra känner sig hur trygga och hemma som helst. De ser det kreativa, medskapande i kulturen, som inte bara bjuder in till att se på utan också till att själv uttrycka sig genom att till exempel jobba med skyltar eller flaggor.
– Det är fantastiskt att se vuxna män lära 16-17-åriga killar hur man använder en symaskin, säger Sofia Bohlin.
– Att få se de här människorna engagera sig kring att tillverka en flagga, fördjupa sig i vad där finns för olika tekniker för att måla med sprayburk på tyg, bygga motiv stora som 60 x 80 meter, samtidigt som de också ordnar en buss till nästa bortamatch eller sätter sig in i digital marknadsföring… Jag tror inte att någon kulturform kan visa på en sådan bredd av uttryck som supporterskapet.

En bredd av uttryck, och faktiskt också en dimension av politik. När de sista Swish-transaktionerna har gjorts utanför Tele2, när Malin, Magnus, Pernilla och gänget gått in på sina platser på ståplatsläktaren, när de tillsammans med sina vänner i Hammarby-klacken hjälper till att ge liv till det grönvita, blanka tifo som tagits fram särskilt för den här matchen, är de inte bara medskapare av en helt egen kultur. De är också i någon mån demokratibärare, förklarar Anders Almgren på Enable Sverige.
– I grunden handlar allt om individens fria val. Det öppna samhället präglas av att individen har rätt att göra som den vill, så länge den inte inkräktar på andras motsvarande rättighet. Den som vill leva sitt liv inom ramen för en supporterkultur ska ha möjlighet att göra det, utan att bli stoppad. Så låt oss undvika generaliseringar. Vi ska självklart ifrågasätta det destruktiva, men vi måste också bejaka det positiva.

Text: Sara Martinsson, frilansjournalist med uppdrag för bland andra DN Kultur, Offside och Arbetet.

Foto: Magnus Liam Karlsson, frilansfotograf